Jag har trycksvärta i blodet. Under hela min uppväxt var jag omgiven av tidningar. Mina bröder jobbade extra som tidningsbud på helgerna och jag själv började som elvaåring att cykla runt i kvarteret och sälja Göteborgs-Tidningen på söndagar. Jag hängde de stora otympliga tidningsväskorna på pakethållaren till min lilla flickcykel och kämpade på. Ibland vek sig cykelstödet med följden att tidningarna rann ut på gatan. Då brände tårarna bakom ögonlocken. Men mest minns jag hur många blev glada när jag ringde på, och dricksen som tyngde fickan.

Några tidningar blev alltid över till pappas stora glädje. För honom blev helgmorgnarna en högtidsstund och han satt länge med en kaffekopp i handen och läste. Muttrade, ropade till och ville diskutera. I dag är det jag som tillbringar helgmorgnarna så, med en kaffekopp i handen och med några olika papperstidningar.

I dag lördag den 9 oktober är det Tidningsbudens dag då vi uppmärksammar den sista viktiga länken som arbetar med att sprida det fria ordet. Dagen instiftades för tio år sedan av den amerikanska tidningsföreningen NAA som ville hylla de hundratusentals tidningsbud som över hela världen delar ut mer än 45 miljoner tidningar till mer än 100 miljoner läsare varje dygn.

Det är en mäktig siffra. Sedan dagen instiftades för tio åren sedan har den digitala utvecklingen exploderat. Våra läsare har blivit fler och följer oss dygnet runt på vår sajt och i Correns app. Det är där vi har vår stora tillväxt. Men det är många som fortfarande älskar vår papperstidning. 

I Correns område har vi cirka 150 tidningsbud. Drygt 110 av dem jobbar i Linköping. I veckan följde jag med en av dem på sin runda, Shawon Kumar Baral, som har jobbat för Svensk Hemleverans i tre år.

Jag möter honom strax efter midnatt vid Svensk Hemleverans lokal mitt i city. Shawon hälsar på engelska och fyller vant vagnen med tidningar och Early bird-paket i variende storlekar. För numera delar vi även ut paket på natten, effektivt och miljövänligt eftersom tidningsbuden ändå gör sina rundor. Vi ger oss iväg till fots dragandes på vagnen, takten är rask. Jag är glad att jag lydde rådet att ta på mig gympadojor.

Shawon berättar att han är 29 år och från Bangladesh. Han kom till Sverige för tre år sedan för att studera. Om bara en månad är han färdig elektroingenjör vid Linköpings universitet. Han pluggar på dagarna, och delar ut tidningar på nätterna.

Hur orkar du det?

– Jag gör inte något annat än pluggar, jobbar och sover. Jag skulle vilja lära mig svenska men har just nu inte tid. Det här är enda sättet att försörja mig på och jag är mycket glad över att jag kan jobba här så att jag kan plugga. 

– Jag tycker mycket om utbildningssystemet här. Det är stor skillnad mellan pedagogiken i Sverige gentemot Bangladesh. Hemma ska man lära sig att rabbla saker utantill, här räcker det att man förstår saker så att man kan använda det i rätt sammanhang. Det är stor skillnad.

Efter att ha följt Shawon ett par timmar är jag rätt säker på att han är duktig på att lära sig saker utantill. På ena armen har han en mobiltelefon som ger honom information om vem som ska ha vilken tidning och vilket paket. I handen håller han en nyckelknippa med dryga 30 nycklar och taggar. En snabb blick på mobilen, han dubbelkollar aldrig, sedan plockar han famnen full med tidningar och så ger vi oss in i trapphusen. Han tar flera trappsteg i taget i ett vansinnigt tempo och han fullständigt rinner ner för trapporna när allt är utdelat.

– I början blev jag trött efter ett nattpass med spring i trappor men jag har vant mig. Det svåra är när jag inte kan hålla farten när det är blött ute eftersom jag riskerar att halka i trapporna, därför har jag tagit till vana att alltid hålla mig i ledstängerna.

Vi som jobbar på Corren har alla någon gång pratat med en prenumerant som inte har fått sin tidning. En del är förstående, andra är väldigt upprörda; ”Det förstör hela min morgon!”. Jag har själv stått då och då genom åren och snopet tittat ner i en tom brevlåda.

– Det beror på att jag inte jobbar på din runda, säger Shawon kaxigt och ler. Jag har aldrig gjort fel, jag memorerar allt och sedan kör jag. Det är nästan meditativt.

Men någon gång? Vi pratar ju tusentals leveranser?

– En gång var det en prenumerant som klagade att han inte hade fått tidningen. Men det visade sig att jag inte hade stuckit ner den ordentligt i hans inkast, när han upptäckte det så blev han glad.

Vad tycker du om Sverige?

– Jag tycker om att det är så platta organisationer, det är inte hierarkiskt på era arbetsplatser utan alla får komma med idéer. Jag blir jätteglad om jag får jobb som ingenjör här, då stannar jag. Men först ska jag åka hem och hälsa på mina föräldrar och min syster, jag har inte sett dem på två år på grund av pandemin.

Vad tycker du om svenskar?

– Jag blev förvånad först när jag kom hit, ni levde som om det var pandemi med social distans på till exempel bussar. Och man pratar inte med varandra om man inte måste. Jag blir också förvånad över skjutningarna i Linköping, att det kan vara så i Sverige. Jag är inte orolig för min egen säkerhet på nätterna, men ibland kommer det fram fulla som är på väg hem från krogen och vill prata. Det vill jag inte, det sinkar mig. Jag är ofta i skolan klockan åtta på morgonen så jag vill hem och sova.

Hinner du något annat än jobba och plugga?

– På lördagar är jag helt ledig, då brukar jag spela badminton med mina vänner och ibland går vi promenader i skogen. Men ärligt talat är jag inte alltid så sugen på att vandra eftersom jag går så mycket i jobbet.

Själv är jag efter ett par timmar helt slut i både ben och huvud, och det långt innan rundan är klar. Jag tackar för mig och beger mig hemåt i natten. Jag tar en titt i brevlådan när jag kommer hem vid fyratiden och där ligger dagens Corren. Jag tar med den in och sänder en tacksam tanke till alla dessa nattens hjältar som bär ut vår tidning.