Det som kallas tidsandan är svårfångat men påtagligt närvarande. Den formas av vitt skilda företeelser som hänger samman och utgör den verklighet vi lever i. Författaren Henrik Berggren sade i samband med att han gav ut en bok om året 1968 att tidsandan inte bestäms av var man är, utan av vart man är på väg. Och vart man tror att man är på väg.
Det gör den till en lömsk följeslagare.
Många har synpunkter på debattklimatet i Sverige. För snävt, hävdar en del. För uppjagat, tycker andra. Åsiktskorridor var ett populärt uttryck för några år sedan. Något fångade det nog, även om just dem som ansåg sig tystade lät förvånansvärt högt.
Gränsen för det acceptabla har förskjutits, först långsamt, nu allt snabbare. Det är tidsandan som drar och rycker. Minns när dåvarande migrationsministern Tobias Billström (M) 2013 gjorde uttalandet att “volymen” av invandrare måste sänkas. Det väckte ett ramaskri. Inte bara från vänstern, som man lätt kan tro. Utan Billström fick sig en uppläxning av den egna partiledaren Fredrik Reinfeldt. Vi pratar inte på det sättet, fastslog Reinfeldt.
Att läsa hur en moderat partiledare talade för inte ens tio år sedan är ganska omtumlande. Få skulle i dag reagera på uttrycket. I sak är åsikten knappast heller provocerande längre.
Nu säger Jimmie Åkesson i DN att han inte ser något problem med att “det uppstår ett tryck på människor som inte har etablerat sig här, som inte är en del av Sverige, som lever segregerat i en förort”. Ett tryck som handlar om att de ska återvända till sina hemländer. Smaka på de orden och fundera på vad de innebär. Hur oskyldiga ter sig inte Billströms ord, betraktade på lite håll.
Vad är det som har ändrats? Tidsandan. Kanske är det precis som Henrik Berggren säger, och att känslan i dag är att vi är på väg någon annanstans, där medmänsklighet och generositet gentemot andra sätts allt mer på undantag. Kanske förefaller sådant mest mossigt och meningslöst. Och när vinden vänt är det i vilket fall som helst behagligare att ha den i ryggen än att streta emot.
Tidsandan är aldrig ödmjuk. Den signalerar att den har rätt och att det gamla var fel. Dess lockelse är förödande stark. Men en dag har den bytt skepnad på nytt.