Det finns två saker jag inte riktigt begriper med svensk nationalism. Det första är nostalgin, föreställningen om att det ska ha funnits en tid när Sverige var så mycket bättre än idag. När då? När allt kvällsliv i en vanlig stad dog någon timme efter kontorstid och allt som fanns kvar att roa sig med var två statliga tv-kanaler? När marginalskatterna var så höga att det nästan kostade pengar att jobba extra?
Just för att den där nostalgin får mig att tänka tillbaka så undrar jag också, för det andra, om det är så bra för ett land att ha en positiv självbild. Vi var ju länge det där självtillräckliga landet i norr med en synnerligen grandios självbild – mer specifikt ansåg vi oss vara närmare den moderna och upplysta framtiden, dit alla andra så småningom kommer att ansluta.
Men någonting hände för ungefär trettio år sedan som blev en rätt nyttig erfarenhet. Den ekonomiska kris som kulminerade i ett föga genomtänkt försvar av en övervärderad svensk kronkurs hösten 1992 blottade strukturella svagheter i en välfärdsstat som länge lovat mer än den kunde hålla, och en ekonomi som halkat efter andras sedan 1970-talets skattehöjningar och skuldsättning.
Utvecklingen i världen var också omskakande. Socialdemokratin hade positionerat Sverige ekonomiskt och geopolitiskt som en tredje väg mellan öststatskommunism och västs kapitalism. Men när den ena sidan kollapsade vacklade stödet också för denna mellanposition.
Särskilt som de nyligen befriade folken i öst inte tycktes vilja röra sig försiktigt och stegvis mot vår tredje väg mellan kommunism och kapitalism. De hade sett den amerikanska såpan "Dallas" på tv, och reklamen i väst för moderna bilar och avancerad köksutrustning. Det ville de ha. Så att de kunde lämna historien, förtrycket och köandet till taffligt framställda produkter bakom sig så fort det bara gick.
Sverige genomgick de där åren lite av en nationell identitetskris. Ekonomin tvingade fram en omprövning, ”Televerket, var god dröj” ersattes av mobiltelefoner och IT. Dessutom började landet som tidigare alltid varit sig självt nog titta på andra för att lära och söka samarbeten, som medlemskapet i EU. Internationellt intresserade har svenskar alltid varit, men mer för att hjälpa och mästra eftersatta länder i tredje världen än som jämbördig part i samarbete med likar och grannar.
Självtvivel och ekonomiska problem är aldrig roligt, men Sverige blev bättre av de där förändringarna. En större ödmjukhet och öppenhet och mindre nationell uppblåsthet var välkommet.