Ett fungerande samhälle kräver att människor beundrar och vill efterlikna gott beteende, samtidigt som vi bestraffar dåligt uppförande. Det behöver inte gå så långt som att resa statyer eller sätta upp minnesplaketter över alla som gjort någon god gärning, eller att ha fängelse som straff för alla typer av brott. Men någon reaktion från andra människor är en del av samhället.
Frågan blir då varför det svenska samhället är så dåligt på att premiera god moral och har sådan överslätande attityd mot människor som gör fel. Att kunna förlåta är en god mänsklig egenskap, alla människor förtjänar en andra chans. Men låt oss ta ett enkelt exempel, långt från diskussionen om brott och straff, kriminaliteten och dess orsaker.
Den som tjänar mycket pengar på att arbeta, minst 509 300 kronor om året, ska betala statlig skatt. Med grundavdrag för de först intjänade kronorna blir det ungefär 43 600 kronor i månaden. En bra lön, men inte sinnessjukt hög. Varje krona som tjänas utöver detta beskattas alltså med både kommunalskatt – minst 30 procent – och sedan ytterligare 20 procent i statlig skatt.
Det offentliga lägger beslag på mer än hälften av en löneökning! Endast en helt oempatisk person skulle kunna ha nerver att föreslå något sådant öga mot öga, via statens förmenta neutralitet blir ett sådant asocialt beteende möjligt.
Samtidigt tillåter staten att skatten sänks för den som har lån. Ju högre lån och ju mer ränta du betalar, desto större avdrag kan du göra. Staten (eller övriga skattebetalare om man så vill) bjuder dig på en tredjedel av kostnaden. Politiken har alltså gjort det mer lönsamt att låna pengar än det annars skulle vara och mindre lönsamt att tjäna pengar än det borde vara.
Detta borde vara ett enkelt exempel på något som skulle kunna åtgärdas lätt. Den som betalar 1,4 procent i ränta idag skulle få ökad månadskostnad som motsvarar en räntehöjning till 2,0 procent om ränteavdraget avskaffades. Vem har så höga lån att den inte skulle ha råd med en sådan höjning?
I gengäld skulle den statliga inkomstskatten kunna avskaffas. På kort sikt innebär det att staten får in lite mindre pengar, men på längre sikt blir det ekonomiska utfallet att fler kommer att vilja arbeta, studera, ta ansvar och förkovra sig, medan priserna på bostadsmarknaden kan dämpas något.
Den stora vinsten är att politiken visar att den inte tänker bestraffa flit och arbete och gynna skuldsättning. Det är vägen till ett dygdigare och bättre fungerande samhälle.