Gör om den svenska modellen!

Den svenska modellen är ett uttryck som kan inrymma lite av varje. Inom politiken är det åtminstone två olika saker som gäller, den första är att löner inte bestäms av politiker utan i förhandlingar, den andra är att svenska myndigheter har stort självbestämmande och att Sverige inte har ministerstyre. I grundlagen står att ”regeringen styr riket”. Så är det inte i praktiken; myndigheter styr.

Förvaltningstraditionen har långa anor, ofta tillskrivs rikskanslern Axel Oxenstierna som upphovsman redan under 1600-talet. I korthet innebär det numera att regeringen utser myndighetschefer och skriver instruktioner till myndigheterna om vad de ska ansvara för och vilka mål som ska uppnås.

Däremot får regeringen inte lägga sig i myndighetsutövning mot enskild, utan dessa beslut fattas självständigt av myndigheterna i enlighet med gällande lag. På ett sätt fungerar den modellen som ett skydd mot förhastade politiska beslut och direkta missgrepp från ministerns sida. På ett annat – och viktigare – sätt blir bristen på tydligt ansvar ett problem när tydliga beslut behövs.

Det är alltför vanligt att ministern uppgivet förklarar att hen inte kan kommentera enskilda fall, samtidigt som myndigheten svarar att den inte stiftar lag utan bara följer regeringens instruktioner och riksdagens lagstiftning. ”Men hur kunde det bli så här?” frågar sig medborgare eller journalister och får inte något bättre svar än ”Vi har följt rutinerna.”

Sådana svar är alltid en besvikelse. Vi har tydligt sett det när det gäller kompetensutvisningar, alltså personer som försörjer sig och betalar skatt, men där någon liten detalj har missats. En sådan person utvisas. En våldtäktsman eller pyroman utvisas däremot inte. Vem är ansvarig? Ingen vet.

När det gäller EU-lagstiftning som ska implementeras i Sverige dyker problemet ständigt upp. Svensk lag blir hårdare och krångligare än vad som var avsett, och ingen kan hållas ansvarig. Riksdagen har visserligen uttalat att överimplementering och utökat regelkrångel inte ska ske, men några konkreta resultat har vi inte sett.

I coronakrisen ser vi hur regeringen låter Folkhälsomyndigheten agera, medan ministrar ägnar sig åt förvaltningsbeslut. Det är i formell mening korrekt, men visar ännu en gång att den svenska förvaltningsmodellen inte nödvändigtvis är perfekt.

Ministerstyre är i svenska språket ett fult ord. Men att någon är ansvarig och att ansvar kan utkrävas är inte fult, det är tvärtom nödvändigt för att ett samhälle ska fungera.