Det är den 20 februari 2018. Kriminalvårdens dåvarande generaldirektör Nils Öberg lindar inte in budskapet – det måste satsas på Kriminalvården. Nu. Antalet intagna ökar. Blir platsbristen akut riskerar det leda till rymningar, fritagningar, gisslansituationer och upplopp, skriver han i en debattartikel i Dagens Nyheter.
Nästan tre och ett halvt år senare, den 21 juli 2021, tas två kriminalvårdare som gisslan av två morddömda fångar. Det var i onsdags. I ett rum på Hällbyanstalten utanför Eskilstuna barrikaderar sig de två mördarna med gisslan. Övervakningskamerorna är övertäckta. De två beväpnade mördarna kräver en helikopter. Utanför anstalten gör sig kravallutrustad polis redo. Det var det här som Kriminalvårdens generaldirektör varnade för en februaridag 2018. Förgäves.
För redan året efter den offentliga vädjan – i februari 2019 – är platsbristen i häkten och på anstalter akut. Kriminalvården börjar sätta in våningssängar, bland annat på Skänningeanstalten. Besöksrum, sjukrum och vilka andra utrymmen som helst som det går att sätta ett lås på tas i anspråk.
Det blir inte heller bättre. Förra året var beläggningsgraden i snitt 101 procent i häkte och 103 procent på anstalt. Sveriges fängelser är överfulla och har varit det i år.
Svensk kriminalvård är inte heller byggd för att ha en 100 procentig beläggning. Så det är värre än siffrorna kan ge sken av. Beläggningen på helåret bör vara 80–90 procent. Finns det inte platser över är det svårt att flytta runt besvärliga fångar och splittra gäng. Det går inte heller att underhålla och renovera. Ska bara det geografiska behovet samt upp och nedgångar i antal intagna kunna hanteras under året krävs omkring 10 procent i marginal.
Att fängelserna är fyllda försämrar i sin tur förutsättningarna för att bedriva en väl fungerande verksamhet. Framgångsrika behandlingsmetoder har behövt monteras ned när varje utrymme innanför murarna behöver utnyttjas. I april i år beslutades det att Kriminalvårdens så kallade tolvstegsprogram – som var en av tre missbruksbehandlingar – läggs ner. I november 2018 stängde klosterverksamheten på Kumlaanstalten och 2019 försvann klosterprogrammet även från anstalten i Skänninge.
Hur kunde det då bli så här? Politiskt ointresse är det enkla svaret. Den rödgröna regeringen bär ett stort ansvar.
För samtidigt som riksdagspartierna i åratal har försökt att överträffa varandra i satsningar på Polisen och straffskärpningar har Kriminalvården inte ägnats samma intresse. Det är märkligt eftersom det uttalade målet med allt som görs på det rättspolitiska området syftar till att få fler brottslingar bakom lås och bom under längre tid.
Behovet av att satsa på hela rättskedjan borde vara uppenbart. Rättskedjan är inte starkare än sin svagaste länk. Straffhöjningar får också dubbel effekt för Kriminalvården. Högre straff gör inte bara att fler sitter i fängelse längre. Höjda minimistraff leder även till skärpta krav på automatisk häktning. Ändå är och förblir politikens intresse svalt.
De satsningar som ändå har gjorts har kommit för sent, likt utbyggnaden av Skänningeanstalten. De planer som nu finns på ett nytt storfängelse i antingen i Linköping, Norrköping, Åtvidaberg eller Finspång hade behövt lanseras för flera år sedan. Men i stället för att bygga ut har Kriminalvården så sent som 2019 tvingats lägga kraften på besparingar. Trots en ökande brottslighet fick Kriminalvården spara sig in i krisen. Och det stannar inte där.
Under poliskrisen 2017 vältrade regeringen över kostnader på Kriminalvården. I ett försök att minska Polisens belastning fick Kriminalvården överta transportuppdraget av frihetsberövade – utan att få med någon extra finansiering.
Ett annat problem har varit att anslagen till Kriminalvården har varit kopplade till beläggningsgraden. Så när antalet intagna fram till 2017 minskade tvingades Kriminalvården krympa kostymen. Och eftersom de flesta kostnader inom kriminalvården är fasta får det snabb påverkan på kapaciteten. När beläggningen sedan ökar igen saknas platser och då det tar lång tid att öppna nya fängelser blir situationen snabbt akut. Det är där vi befinner oss i dag trots år av varningar.
Hur gick det då på Hällbyanstalten? Gisslandramat var över efter nio timmar. Att de två mördarna till slut krävde 20 kebabpizzor för att släppa gisslan drog ett löjets skimmer över den allvarliga händelsen. För det var nog regeringen tacksam. Rubrikerna handlade plötsligt om pizzor och inte om att tilltron till rättskedjan hotas av den akuta situationen på landets fängelser.