Det är skördetid i det östgötska lantbruket. Förr var det den kanske viktigaste tiden på året – då magasin och lador fylldes för vintern. Numera är det inte lika avgörande för samhället i stort hur skörden går.
Missväxt innebär inte längre svält i vår del av världen. Få lär reflektera över att civilisationens fall i ett värsta scenario bara är ett par misslyckade skördar bort. Importerad mat har vi vant oss vid att ha i överflöd.
Trots att det kanske aldrig har varit trendigare med närodlade livsmedel äts allt mindre svensk mat. I början av 1990-talet producerade Sveriges bönder 75 procent av landets livsmedel. I dag har självförsörjningsgraden sjunkit till 50 procent – samtidigt som befolkningen har växt med miljoner.
Antalet lantbruk blir också färre. Sedan 1990 har antalet jordbruksföretag minskat med 39 procent. Förra året fanns det kvar knappt 59 000 jordbruksföretag. Visserligen är de lantbruk som finns kvar större, men på flera områden räcker det inte för att hålla livsmedelsproduktionen på samma nivåer som förr. Exempelvis har mjölkproduktionen minskat i landet.
Det ständigt krympande svenska lantbruket har av politiken länge betraktats som en naturlig utveckling. Att finansminister Anders Borg (M) år 2014 sa att han inte trodde att jordbruket skulle överleva som industri kan få stå som ett uttryck för tidsandan. Eller, som Mathias Bred beskrev det på ledarplats i Göteborgs-Posten (2/8): ”Vi som var politiskt medvetna på 1990-talet minns en tro på att den rika världen inte skulle hålla på med jordbruk. Att Sverige var ett föregångsland inom EU, som avvecklat mycket av det egna jordbruket.”
Den rödgröna regeringen har fortsatt på det inslagna spåret. Statsminister Stefan Löfven (S) har hunnit med att lägga ner landsbygdsdepartementet och nyligen tog han bort landsbygdsministerposten. Men samtidigt som Löfven har avvecklat de jordbrukspolitiska institutionerna så har röster börjat höjas för en annan väg – inte minst för att klara det återupptagna totalförsvarsarbetet. Insikten som har krupit sig på är att det behövs gårdar som kan sätta hållbart producerad mat på bordet.
I riksdagen är oron över utvecklingen inom lantbruket nu så pass stor att miljö- och jordbruksutskottet har tagit fram en rapport över lantbrukets sårbarhet. Ett arbete som förövrigt leddes av den östgötske riksdagsledamoten och agronomen Betty Malmberg (M) från Ödeshög.
Utgångspunkten för miljö- och jordbruksutskottets kartläggning var bränderna och torkan 2018. Men sedan dess har behovet av stärk livsmedelsförsörjning blivit än mer uppenbart.
Omvärlden har blivit oroligare. Coronapandemin har visat att det osannolika kan hända. Plötsligt stämmer inte längre den bedömning som har väglett politiker i ett par årtionden – att jordbruket i Sverige inte är mycket att satsa på mer än som besöksmål och för att bevara småskaligt mathantverk. Nu krävs omprövning och omtag.
Allt oftare ges vi också påminnelser om sårbarheten i det system vi i dag har byggt upp för att säkra mat på bordet. I juli tvingade en it-attack många av Coops butiker runt om i landet att stänga, bland annat i Linköping. Och om den it-attacken hade slagit bredare skulle livsmedelsförsörjningen i landet har varit hotad, enligt en företrädare för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (SvD 3/7).
Det stora beroendet av importerade livsmedel är något annat som ökar sårbarheten. Att handla med andra länder gör oss rikare – och lär minska risken för krig och konflikter. Däremot bör vi inte helt förlita oss på globala handelskedjor. Ett närmast övertydligt exempel på det är att världshandeln tidigare i år rubbades av att ett enda fartyg satte sig på tvären i Suezkanalen – där omkring 12 procent av världens handelsvolym passerar.
Vad kan då göras för att till en rimlig grad stärka svensk livsmedelsberedskap? Ett första steg är att lantbruket får bättre betalt för de varor som det producerar. Företag som tjänar pengar kan investera för framtiden, bygga reserver och lager – sådant som minskar sårbarheten.
Konsumenter, såväl offentliga som privata, bör välja svenska livsmedel och kanske särskilt från mindre livsmedelsföretag. Ska sårbarheten minska kommer det att behövas fler lokala och regionala mejerier, slakterier och kvarnar.
Möjligen behöver också själva förhållningssättet till mat ändras. Det är inte en produkt som andra som det går att leja bort produktionen av till andra länder. Livsmedel är grundläggande för att landet ska fungera. Utan mat ingen civilisation.