Många tror att kärnan i begreppet frihet är att kunna välja mellan olika saker. Kan du inte välja är du inte fri, utan tvingas acceptera ödet. I någon mening är detta vardagligt sant, men fångar inte det väsentliga inom friheten, nämligen rätten att säga nej.
Den socialdemokratiska enpartistaten byggde under decennier ut monopol inom skola, sjukvård, äldreomsorg, järnväg och etermedia. Ständigt höjda skatter minskade medborgarnas makt och ökade politikernas. Under 1980-talet började reaktionerna växa sig starkare mot att vanligt folk inte längre hade något att säga till om. Besluten fattades av andra; den statliga Maktutredningen kom fram till att bristen på valfrihet var ett av det dåvarande samhällets grundläggande problem.
Med Jan Stenbeck bröts radio- och tv-monopolen, och med politiska beslut gavs valfrihet, genom friskolereformen, husläkare och rätten att välja mellan olika äldreboenden och hemtjänstföretag. Friheten ökade alltså för vanligt folk. Eller?
Det grundläggande problemet kvarstår än i dag. Någon annan tvingar dig att betala och du måste också nöja dig med din tilldelade ranson. Frihet är inte att kunna välja mellan 200 olika kakel i badrummet, eller ens mellan olika friskolor. Det är att kunna avstå från att betala det du inte vill betala för och kunna lägga mer av egna pengar på det som är viktigt.
Problemen i dagens samhälle är inte att det blivit ”för mycket marknad”, utan att det är för lite. Någon annan betalar och någon annan har synpunkter på hur pengarna används. Att friskolor gjort det möjligt för elever att byta skola utan att stå med mössan i hand hos kommunen är bra, men det är en ofullständig frihet som skapats. Först när friheten att ta ansvar fullt ut är genomförd kan vi börja hoppas på verkliga förbättringar.
Det kanske behövs mer resurser inom vård och skola. Men det kan vi inte veta så länge skattefinansieringen finns kvar. Privata företag som behöver betalande kunder är bättre på att använda resurserna rätt och komma på nya sätt att erbjuda varor och tjänster, medan offentlig sektor eller privata företag som verkar inom ett skattefinansierat system alltid kommer att ha svårt att göra saker bättre och billigare. Det är en impopulär sanning och därför är det många som hellre talar om annat.
Det är bristen på marknad som leder till ransonering, återkommande kriser och ständigt käbbel. Mat och kläder köps på marknaden. Då finns det för alla, utan köer. Ska vi kanske dra den korrekta slutsatsen någon gång?
Patrik Strömer är liberal skribent.