Edvard Hollertz: Framtidens Sverige fanns i Kisa för 100 år sedan

Kisas historia är Sveriges. Det är bondebygden som växte och industrialiserades. Och det är samhället som under 1900-talet såg initiativkraften förflyttas, från lokala företagare och föreningar till kommunstyrelseordföranden.
Det gamla Sverige – där kommunen inte tog hand om det mesta – är samtidigt inte längre bort än att Kisas vatten- och avloppsnät anlades på privat initiativ. När kommunalnämnden inte ville investera för att ge ortens invånare rinnande vatten och avlopp var det företagaren och Kisaprofilen John Ivar Andersson som tog saken i egna händer.
Om det här berättas det i journalisten och Kisasonen Torbjörn Nilssons bok ”Än en gång däran – nio berättelser om John Ivar Andersson” (2006). En bok som förövrigt väl fångar det moderna Sveriges framväxt med Kisa som utgångspunkt. ”Det är historien om den lilla bondbyn som blev ett borgerligt handelscentrum, men förvandlades till mönsterort i det socialdemokratiska välfärdsbygget,” skriver Nilsson.
Men tillbaka till anläggandet av Kisas vatten- och avloppsnät under 1900-talets första hälft. Med ett lån från några bönder och ett visst kommunalt bidrag drog John Ivar Andersson igång. Det byggdes vattenverk, anlades brunnar och grävdes ner rör under gatorna. När det var klart bildades en avloppsförening. Det var så det gick till i det gamla Sverige. Företagare och föreningar tog större ansvar. Och det här gamla – eller andra – Sverige kan vara på väg tillbaka.
För allt oftare nås vi av rapporter om att tidigare självklara åtaganden för det offentliga börjar tas över av företag och föreningar. Det mest uppenbara är säkerheten. Ett av statens kärnuppdrag – att upprätthålla lag och ordning – tar allt fler i egna händer. I början av månaden rapporterade SVT att svenskarna lägger allt mer resurser på egen säkerhet.
Runt om i landet anlitas vaktbolag för att patrullera och öka tryggheten i bostadsrättsföreningar och villaområden. Antalet hemlarm ökar explosionsartat. Säkerhetsföretagen växer, likt Linköpingsbaserade Securitas Direkt som ingår i Verisurekoncernen.
Men även på fler områden märks utvecklingen. Sjukhus och skolor drivs på många ställen i privat regi. Allt fler tecknar privata sjukvårdsförsäkringar. Allt fler verkar ta större individuellt ansvar för pensionen. Nästa generations infrastruktur – fibern – byggs på landsbygderna ofta ut av föreningar.
Det som kan vara på väg att ske i Sverige är att det offentliga allt mindre är solen kring vilket allt kretsar. Förväntan att staten, regionen eller kommunen ska lösa problemen i vardagen minskar. I stället tar allt fler människor saken i egna händer, precis som John Ivar Andersson när det behövdes ett vattenverk i Kisa. Man gräver där man står.
Det ansvar som det offentliga lett av socialdemokratin under 1900-talet tog från borgarna och bönderna i Kisa – och resten av landet – börjar nu så sakteliga gå tillbaka. Uttrycken är hemlarm och privata sjukförsäkringar.
Det finns dock två vägar att ta om stat, region och kommuner lämnar ifrån sig allt mer ansvar. Och återigen kan Kisa få stå modell. För det finns två traditioner att falla tillbaka på – den som odlades på bruket och den som fanns i bondebygden utanför. Det är storföretagens Sverige som står mot småföretagarnas land.
Den tradition Socialdemokraterna gjorde till sin kommer ifrån bruksorterna och de stora gårdarna. Det ansvar för att sörja för befolkningen som låg på patron och godsägaren togs över av socialdemokratin. Brukssamhället blev folkhemmet och den som hade problem gick till kommunhuset i stället för bruks- eller gårdskontoret.
Men det finns ett alternativ. Det är ett Sverige som inte är brukssamhällets eller folkhemmets, utan böndernas och småföretagarnas. Det är Kisa innan industrialiseringen. Det är bondelandet utanför bruksorterna.
Det här andra Sverige förvaltar en tradition av självägande och samarbete. I boken ”Vi dumma svenskar” från år 1993 skriver Svenska Dagbladets tidigare chefredaktör Mats Svegfors om vad som hade hänt om det här Sverige i stället hade fått stå modell för 1900-talets samhällsbygge: ”Länen hade varit starkare än staten, helt enkelt därför att denna smålandens tradition inte inrymde föreställningen om enhetlighet och likriktning.” Svegfors beskriver i boken hur det privata sparandet hade spelat en större roll och pensionssystemet hade varit mer individuellt. Är det den utvecklingen vi ser nu?
Sverige har inte alltid sett ut som vi tänker oss. Det offentliga har inte alltid dominerat samhället – om det berättar sextumsrören i gjutjärn som drogs under Kisas gator för inte allt för länge sedan.