Få förstod vad coronapandemin skulle innebära. Än färre tycks se vilken katastrof en väpnad konflikt medför om vi blir indragna. Regeringen hävdade att försvarsberedningens förslag inte kunde finansieras på grund av kostnaderna för pandemin. Det är lätt att falla till föga för det argumentet när miljarder till allt utom försvaret virvlar i luften.
Bristerna inom sjuk- och åldringsvården avslöjade vår usla beredskap. Men läxan vi lärde oss gäller i än högre grad det militära försvaret. Uppgiften att trygga fred och frihet får inte förfuskas av floskler eller from förhoppning om den eviga freden. I nästan tjugo år har socialdemokratiska och alliansstyrda regeringar ändå ägnat sig åt just detta.
När tusentals människor i Belarus misshandlas och torteras och Putinregimen försöker giftmörda Navalnyj blir regeringens ovilja att betala för försvaret besvärande, inte bara moraliskt utan även vad gäller omvärldens syn på vår försvarsvilja.
Utvecklingen i Ryssland och Belarus oroar och även det storpolitiska sammanhang i vilket den äger rum. USA:s roll som garant för freden i Europa och demokratiska värden urholkas för var dag. Klimatförändringarnas effekter blir dramatiska och skapar globala problem. Vem vet om EU håller ihop under sådana påfrestningar.
Så långt vi förmår måste vi se till att riskerna minimeras och bygga allianser som håller även i en kris. Men som läget ser ut säger sunt förnuft att vi då kan bli lämnade ensamma. Ju svagare vi är desto större är också risken att bli övergivna.
I fredags kom så beskedet att regeringen, Centern och Liberalerna har enats om försvaret. Det bidde en tumme, kanske. Osäkerheten beror på kompromissens utformning. Fram till 2030 utlovas 13 av de runt 40 miljarder som de borgerliga partierna var överens om i försvarsberedningen.
Liberalerna försvarar uppgörelsen med att det finns en kontrollstation 2023 då tillskotten kan öka. Det kan ses som ännu ett politiskt försök att smita från notan. Men det är också möjligt att försvaret inom de närmaste två åren inte på ett rationellt sätt kan förbruka mer än de tre miljarder som nu plussas på.
Även om nu ett bra beslut om mer pengar tas 2023 innebär det att försvarets svaghetsperiod sannolikt består ytterligare några år. Det är en usel signal att våra politiker inte förmår fatta långsiktiga beslut. De vet mycket väl att vi behöver minst det försvar som försvarsberedningen föreslog och som tar tjugo år att förverkliga. Det är hög tid att sätta segel och sluta kajka runt i ankdammen!