Det såg ut som om regeringen och försvarsberedningen hade beslutat att påbörja en reell förstärkning av det svenska försvaret. Det som under snart tjugo år fått så många vackra ord och så litet pengar. Men Socialdemokraternas agerande tyder på eftergifter gjorda under stor vånda.
Betraktare ser att de inre motsättningarna i regeringen har varit svåra att överbrygga. Så svåra att statsminister Löfven inte har vågat ta ställning utan mest mumlat. Som när Margot Wallström hånade försvarsberedningen och kallade den ”den där gruppen” och viftade bort dess ställningstagande. Miljöpartiet är en självklar motståndsgrupp, sannolikt allierad med finansministern.
När det blev uppenbart att en riksdagsmajoritet var beredd att köra över regeringen återställdes ordningen. Men det var en kort stund av lycka. Försvarsminister Hultqvist tillsatte en egen beredning och återuppväckte försvarsberedningen först inför hotet om ett nytt nederlag i riksdagen. Därefter har han som en trollkonstnär dragit fram den ena oredovisade kostnaden efter den andra inom försvarets område.
Idag tycks ingen ha en säker bild av dess ekonomiska verklighet. Regeringens presentation av läget bör politiskt kopplas till kraven att försvarsutgifterna måste anpassas till coronakrisens ekonomiska allvar. Det finns alltså intresse av att avföra den ena planerade anskaffningen efter den andra med hänvisning till ”hålen som måste fyllas”.
Regeringen har haft sex år på sig att genomlysa försvarets ekonomi och det är svårt att acceptera att en försvarberedning skulle ha arbetat i åratal utan en gedigen kunskap om dessa fakta. Det finns otaliga faktorer som vid en beräkning helt kan förändra en redovisning av försvarets ekonomi. Men varje politiskt trixande sker till ett stort pris för vår demokrati och vår förmåga att ta ansvar för landets framtid.
Den pandemikris vi genomlever visar i region efter region att vi i åratal har misskött vår beredskap när det gäller lagerhållning av kritisk sjukvårdsmateriel. Till detta kommer att vårt ledningssystem än en gång dokumenterar sig som ostyrbart i inledningen av en kris. Den som har insikt om försvarets allvarliga brister borde förstå ett återtagande måste börja nu, och inte en dag senare.
Inställningen att ”försvaret kan vänta” har ställt oss nästan försvarslösa inför omvärlden. Europa kan i värsta fall snart tvingas hantera en 1930-talets politiska kris. Med riksdagens mandatfördelning är det Centerpartiet som nu håller försvarets framtid i sina händer.