Nyligen lyssnade jag på när moderatledaren Ulf Kristersson och kristdemokraternas ledare Ebba Busch lade ut texten om framtida frågor. Det var mycket om brottsligheten och en förtroendekris för statens förmåga att sköta sina grundläggande uppdrag.
Angeläget, absolut. Om än inte så angeläget att någondera partiledaren vågade öppna för att vi kanske inte ska lämna hundra procent av narkotikahandeln till gängkriminella som skjuter på varandra och andra, utan överväga om i alla fall några av drogerna istället kunde säljas reglerat och legalt av företag som genererar jobb och skatteintäkter.
Men det är något med själva ansatsen att utropa en kris och kräva att alla fokuserar på just den krisen som behöver ifrågasättas. Krisprat blir lite som tjatsex. Det tar lusten ur något som egentligen är viktigt och riktigt.
Vare sig det gäller kriminaliteten, klimatet eller migrationen så kastas långtgående förslag fram mindre för att de är rimligt avvägda och fungerar, och mer för att signalera att avsändaren bryr sig jättemycket om problemet.
Dristar man sig till att ifrågasätta åtgärderna lägger avsändaren huvudet på sned, pratar långsamt och börjar förklara några grundläggande fakta om problemet som om de var okända.
Retoriskt är det effektivt. Vad de säger är sant, och kan dessutom förstås av precis alla. Den som ifrågasätter de politiska förslagen, ofta av goda skäl, framstår som om de inte vet vad de pratar om. Och gud förbjude att någon skulle få för sig att prata om något annat, när något är kris. Då heter det att man ”mörkar”.
Värst är att kriser gärna framställs som om det som främst krävs är att vi alla inordnar oss och följer order från en tillräckligt bestämd ledare.
Det kan vid temporära kriser, som under nuvarande pandemi, vara en del av lösningen. Men även under coronasmittan behövs produktion och transporter av mat och mediciner, samt fungerande teknik och uppkoppling och mycket annat. Helst mer och bättre än förut.
Uppfinningsrikedom är alltid nödvändig. Under andra världskriget satt ett gäng glada akademiska teoretiker i Storbritannien och knäckte nazisternas koder för signalspaning.
Sådan kreativitet kan sällan beordras fram, och den följer sällan raka linjer. Upptäckter är ofta en slump och görs vanligen av människor lite vid sidan av, något som framgår av vetenskapsskribenten Matt Ridleys senaste bok "How innovation works". De bästa teknikerna och lösningarna växer inte på kommando, utan ur myllret av olika uppslag.