Dagligen hamras budskapet in med nyheter om yrkesgrupper och myndigheter som inte kommer acceptera att myndigheter ska anmäla personer som uppehåller sig i landet utan tillstånd.
Många borgerliga opinionsbildare avfärdar idén. Ibland med ett försök till ett klassiskt liberalkonservativt argument om att samhället mår bra av pluralism och att samhällets sfärer ska skiljas från det offentliga och tillåtas fungera utifrån sin egen logik. Och det är sant när det faktiskt gäller samhällets sfärer som kulturen, akademin och näringslivet. Men tillåter man att myndigheter fungerar efter sin egen logik ber man om problem. Det offentliga samhället behöver hänga ihop, skapa förutsägbarhet och inte styras av tjänstemannaaktivism och godtycke.
Annars är det vanligaste argumentet mot anmälningsplikt också det bästa. Det är inte optimalt för förtroendet för en myndighetsperson om man riskerar att bli anmäld av densamma. Men det finns redan anmälningsplikt på andra områden, så någon absolut princip är det inte tal om.
Och vad är det som säger att offentliganställda ska ha rätt att inte anmäla? Här krävs en seriös diskussion där vi skiljer riktiga argument från känslor om ett angiverisamhälle, svensk mentalitet kring ”papperslösa” och tjänstepersoners bekvämlighet.
I grund och botten handlar frågan, precis som de flesta frågor, om värderingar och vilka problem som väger tyngst. Vi lever idag med ett växande skuggsamhälle, konsekvenserna av en stor invandring och relativt dålig koll på vår befolkning.
Men den stora frågan, som sällan diskuteras, är vad som händer med förtroendet för det offentliga Sverige när demokratiskt stiftade lagar, som upprätthålls genom domstolar och myndigheter, inte verkar gälla på ett visst område. Parallella offentliga system som motverkar varandra är sällan särskilt effektivt, och de väcker frågan vad meningen med systemet egentligen är.
Och vilka signaler skickar det till personer som uppehåller sig i landet utan tillstånd om bara ena halvan av det offentliga Sverige försöker upprätthålla lagarna? Medan den andra halvan signalerar att man ändå kan leva här och få olika sorters vård, skolgång och sociala insatser utan risk.
Men gudnåde den som dessutom börjar jobba, då slår Myndighetssverige till och kräver ansvar. Från arbetsgivarna. Som sedan länge har en kontroll- och anmälningsplikt på området. Det är tydligen Sveriges företag som ska stå för kontrollen och upprätthålla lagarna när myndigheter som har täta kontakter med personerna inte känner för det.
Det behövs en saklig diskussion om anmälningsplikten samt om hur det offentliga samhället ska hänga ihop och göras begripligt.
Jakob Styrenius är politisk redaktör på Västerviks-Tidningen.