Maktens berusning har i alla tider varit beroendeframkallande. Få aspekter illustrerar detta så tydligt som lockelsen att spendera andras pengar. I dessa dagar kan jag känna mig som Magdalena Anderssons enda vän i hennes kamp för att hålla emot medan både höger och vänster bjuder över och lovar mer av statens pengar.
Få bryr sig om att coronasmittan är en annan sorts kris. Alla de tidigare på 2000-talet har lösts genom att låta staten låna och spendera. Responsen på 11 september: Bomba på krita! Undvika ekonomiskt nedgång: Lova boende på krita! Bostadsbubblan spricker i en finanskris: Låt stat och kapital låna ännu billigare!
Corona? Låna ännu mer och sätt det också på kreditnotan! Vem den ska skickas till? Framtiden.
I den här baren med utsträckt kredit har eliterna med andra ord hängt ett tag, och det börjar märkas. Jag lyssnar på en diskussion på ansedda London School of Economics (21/4) och hör den tidigare amerikanske finansministern och ekonomen Larry Summers agera precis som den rödbrusige morbrorn på ett bröllop. Ni vet den där sorten som trugar i andra sprit och delikatesser som han inte betalat – och samtidigt klagar högljutt på allt som inte är bra nog eller saknas.
De radikala eliterna har för närvarande en enda idé för att tackla krisen: att spendera som om det inte fanns någon morgondag. Undra på när det är gåslevervänsterns egna fester som finansieras.
Räntorna måste vara låga, förklarar en kvinna i samma diskussion. Annars kommer de som lånat inte klara av att betala tillbaka. Hon menar förstås räntorna på medelklassens huslån och finansfolkets företagslån.
Gäller det däremot kortfristiga lån utan säkerhet är ju hela affärsidén att realräntorna tvärtom ska vara så höga att de fattiga satarna till kunder hamnar efter med betalningarna och får betala straffavgifter dessutom.
Så har den under 2000-talet mer eller mindre permanentade krispolitiken med billiga lån sett till att öka de ekonomiska skillnaderna mellan de som har och de som inte har.
Borde inte vänstern protestera mot detta? Inte så länge deras kamp och drömmar handlar om att staten ska växa. Då kan de billiga krediterna finansiera både det akademiska medelklasslivet och de radikala drömmarna. I alla fall ett tag.
Staten och kapitalet sitter i samma båt, nu som på Blå Tågets tid. Kreditfloden kan för en tid lyfta skutan till nya och oanade höjder. Men resurser är inte oändliga. Skulder behöver så småningom betalas och då är risken stor att alla andra också måste skjuta till.