En ny kategori av debattör tar ett allt större utrymme i offentligheten. De utmärks av extrem självupptagenhet. Hela samhället och dess institutioner prövas och värderas utifrån deras identitet och personlighet. De tål inte ifrågasättande eftersom deras identitet och deras aktivism är sammanvävda.
De kräver tolkningsföreträde för att de har en viss identitet. Inte för att de kan något. Om ett samtal om rasism eller diskriminering förs av personer som de anser inte har de attribut som krävs bryter de gärna in och kräver att just deras röst ska höras eftersom de är något eller har en annan hudfärg. Får de inte som de vill blir de antingen kränkta eller aggressiva eller både och.
De driver ett ämne, en fråga och alltid med sig själva som utgångspunkt. De anser att deras erfarenhet bör göra dem till auktoriteter och ge dem tolkningsföreträde även i en rad frågor som inte har med deras erfarenhet att göra. Att ifrågasätta deras ståndpunkt blir således existentiellt för dem. I deras värld är svaren på orättvisor enkla och endimensionella. Men de gör anspråk på en moralisk kommandohöjd som gör det svårt för många säga ifrån. För vem vill bli kallad både rasist och nazist samtidigt?
Det påminner mig om en komiker som på 1980-talet var verksam i en liten nattklubb i en av Jaffas trånga gränder, söder om Tel Aviv. Han hette Joel Shar och var en kombination av Victor Borge och Lenny Bruce. Med ett piano framför sig underhöll han en brokig samling åhörare. En virtuos på pianot och en vass provocerande komiker.
I ett av skämten beskrev han den unge Tom som precis börjat lära sig spela piano. Med ett finger satt han och hamrade på en tangent. Kling, kling, kling, kling, kling. Så höll han på tills hans tålmodiga föräldrar inte stod ut längre. ”Vad håller du på med Tom? Det finns ju flera tangenter på pianot”, frågade hans mor förtvivlat.
Med sina tio fingrar rusade Tom över pianots alla tangenter och sa: ”Alla letar efter den.” Och så återvände han till att med ett finger hamra på samma tangent igen, kling, kling, kling och tillade förtjust: ”Men jag har hittat den”.
Om det är något samhället i sin helhet bör motarbeta bestämt är det just den typen av attityder. Ty vad människor, som tror att allt cirklar kring dem och deras endimensionella och ytliga världsbild, är villiga att göra för att inte få sin föreställningsvärld ifrågasatt har egentligen inga gränser. Det gör hela förhållningssättet inte bara korkat. Men också mycket farligt.