Kan Januariöverenskommelsen knäcka den facklig-politiska samverkan mellan LO och Socialdemokraterna? Frågan måste ställas, mot bakgrund av en del dramatiska händelser som nyligen skett inom arbetarrörelsen. Det började ungefär en månad efter att Stefan Löfven återvaldes som statsminister i januari 2019, mot löfte om att genomföra ett antal liberala reformer, avskydda av LO-facken, så som avskaffad värnskatt, förändrad arbetsrätt, privatiserad arbetsförmedling och större inslag av marknadshyror.

Kommunal beslutade då att sluta med sitt direkta finansiella stöd, tre miljoner årligen, till Socialdemokraterna. Kommunal är också det fackförbund som tydligast gått i konflikt mot LO under året, och de är också det största medlemsförbundet med 500 000 medlemmar. I oktober beslutade Kommunal att lämna LO-samordningen i avtalsrörelsen, vilket bådar för ett stökigt 2020, när nya avtal ska skrivas. Att vilja stöka till det så, samtidigt som en socialdemokratisk förbereder sig inför en lågkonjunktur med impopulär politik måste ses som allvarligt. 

Värre lär det bli, för i veckan avslöjade Kommunalarbetaren hur samordningen i de så kallade LAS-förhandlingarna mellan facken och Svenskt näringsliv kan bryta samma på grund av internt mygel i LO. Förhandlingarna går ut på att förenkla arbetsrätten och är en del av januariöverenskommelsen. 

Men LO-ledningen har mörkat att förhandlingar pågår och nekat på direkta frågor. Seko, Målareförbundet, Byggnads, Fastighets och Kommunal är alla rasande över detta och har hoppat av förhandlingarna. Inte nog med att förhandlingarna hade pågått ut dess vetskap, LO-ledningen hade också gått med på att kraftigt inskränka arbetsrätten, allt för att rädda Stefan Löfvens regering, som då skulle slippa att lagstifta mot LO:s vilja. 

Samtidigt som LO:s ledning tappar greppet om förbunden, tappar de också medlemmar. I början av 2000-talet var antalet medlemmar över 2 miljoner, idag är det drygt 1,4 miljoner. Karl-Petter Thorwaldsson har också som första LO-ledare besökt en V-kongress. Symboliken ska inte underskattas för samarbetet mellan S och LO. Men det kommer nog inte rädda någon av organisationerna. 

Både S och LO är kolosser på lerfötter och skulle båda tjäna på att bryta sin järnaxel. Mer fristående fackförbund slipper ta politisk hänsyn i sitt dagliga arbete, och S skulle slippa LO:s tvångströja av politiska beställningsjobb och kan istället fokusera på väljare och politiska problem. Knäcker jöken den facklig-politiska samverkan har den bidragit till mycket gott.