För några veckor sedan blev jag uppringd av en gammal vän från Libanon. Vi träffades i Beirut i mitten av 1990-talet då vi båda var engagerade i ungdomsorganisationer som arbetade för fred i Mellanöstern.
Jag fick en beskrivning av den aktuella situationen i Libanon. I media har det uppmärksammats hur illa det är i Libanon inte minst efter den fruktansvärda explosionen i Beiruts hamn i augusti med många döda och skadade. Den ekonomiska situationen innan explosionen var illa och med covid-19 och nationella nedstängningar så har Libanons ekonomi fullständigt havererat.
Libanons blev en självständig stat 1943 vars konstitution vilar på en uppdelning mellan kristna och muslimer. Det är vackert så länge det fungerar.
Ett förödande inbördeskrig, 1975-1990 grusade landets rikedomar, kulturskatter och demografiska fauna. Idag är de kristna i minoritet och shiastyrda Hizbollah understödda av Iran landets främsta maktfaktor. Under några år återhämtade sig landet men ett ekonomiskt vanstyre och obeskrivlig korruption har de senaste åren bidragit till att många välutbildade lämnat landet. Libanon var en gång Mellanösterns pärla. Det kan liknas med vad Dubai är idag, en mötesplats för alla intressen med fokus på ekonomisk utveckling.
Rapporterna är nu många om hur illa ställt det är i Libanon med bristande sanitära förhållanden, covid-19- explosion av sjuka och smittade och hungriga människor som knappt har mat för dagen. Även Hizbollah har sagt att de kan tänka sig att ta emot hjälp av fienden USA. Så illa är det!
Min vän betonar att USA många gånger lovat hjälpa landet men att det sällan har infriats. Allt i Mellanöstern är ett spel med människor som insats. Alla samverkar och motverkar varandra i ett hav av brutna och oheliga allianser. Landet har historiskt tagit emot många palestinska flyktingar och under senaste åren även väldigt många från kriget i Syrien med stora påfrestningar på samhället.
Frankrikes president arrangerade i december en stödkonferens för Libanon. Vilket är bra men det avlastar bara på marginalen. Ingen vill ge strukturellt stöd till landet, inte ens IMF.
Sverige har engagerat sig i Mellanöstern genom olika projekt. I grunden är det bra men vår Mellanösternpolitik har ofta haltat. Ingen vinner på att Libanon kollapsar. Det mänskliga lidandet är nog för att öka vårt engagemang. Men värre är att situationen ökar utrymmet för extremism och krig i en region som bokstavligen sitter på dynamit. Det behövs inga fler gnistor. Min väns samtal är ett rop på hjälp!