Varför är det så svårt att erkänna ett misslyckande? Vi gör ju fel, ofelbarhet är ingen mänsklig egenskap.
För varje dag blir det allt mer uppenbart att det sätt på vilket coronasmittan bekämpas inte är framgångsrikt. Och att Sverige utmärker sig genom fler smittade och fler döda än flera jämförbara länder, våra nordiska grannar till exempel.
Detta är fakta, ofrånkomliga fakta. Varför är den givna frågan. Vem bär ansvar den följande.
Alla och ingen – så kan försöken att förklara sammanfattas. Den epidemiologiska sakkunskapen i Folkhälsomyndigheten, FHM, hittar alltid nya argument, politiker i regioner och kommuner pekar på FHM när de ansätts. Och regeringen förklarar sin oförmåga med det svenska systemet – det utspridda ansvaret.
Det är som om rädslan för smittan förlamar: den som först skulle medge brister, kortsynthet eller helt enkelt felbedömning, skulle få ta på sig alla sjuka och döda, alla uteblivna familjeträffar, alla ekonomiska förluster. Den som har gjort fel, trott fel, tänkt fel är körd, slut, borta.
Alltså håller man fast vid sin egen uppfattning: Allt har skötts på bästa sätt i varje moment.
Är det kanske samma mekanism – rädslan för slutet – som får USA:s Donald Trump att förneka att han förlorat valet. Förutom hans ovanligt välutvecklade ego och ett vacklande förhållande till verkligheten förstås.
För i samma stund man medger att något inte blivit som det skulle kommer frågorna om vad det kan bero på och vems ansvaret är. Det vill säga det kommer kritik. Och vem vill ha det. Nej, bättre att förneka förlusten så länge som möjligt.
Men ingen regel utan undantag. För snart trettio år sedan kraschade den svenska ekonomin. Kronförsvaret misslyckades och den 19 november 1992 släpptes den svenska kronan; den föll och nästan alla svenskar drabbades. Det var ett misslyckande och statsministern Carl Bildt kallade det också så.
Det omedelbara ansvaret var den dåvarande regeringens men de diskuterande ekonomerna och politikerna kunde spåra det långt tillbaka – hur långt blev man knappast enig om. Men diskussionen – och medgivandet – gav vårt land ett stadigare ekonomiskt regelverk, vilket hjälper oss ännu idag.
Carl Bildts regering fick visserligen avgå efter valet 1994 men själv var han ju ingalunda slut som politiker.