”Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”
Minns Karin Boyes välciterade dikt, flitigt använd under den med blågula ögon sett vidunderliga sommaren 1994 då Sverige spelade till sig brons i fotbolls-VM. Nu är det dags igen för ett större arrangemang: EM – pandemiuppskjutet från 2020.
Får man lov att vara lite extra barnsligt exalterad över några fotbollsmatcher? Terrorisera kollegerna att nu, jäklar, ska vi tippa resultat och se Sverige – Slovakien tillsammans. Nu blir det chips och öl och gemenskap och sång (på avstånd!). Det är äntligen fotbolls-EM, äntligen sommar och äntligen ljus i covid-tunneln.
Hör dessa ting ihop? Det vill jag bestämt hävda. Idrottsevenemang är som allt annat en del av samhället, och just nu kretsar detta kring pandemin. Vaccinationerna har fortskridit, tack och lov, men än är vi inte i mål. Även om vi innerligt hade hoppats på något annat så finns en del virusmoln kvar på den ljusa kvällshimlen. ”Coronautbrott” har uppstått i flera spelartrupper, bland annat Sveriges. Och vår tuffaste motståndare Spanien, som Sverige inleder mot, har drabbats och blivit satta i karantän.
Viss publik finns på plats i detta unika över Europa utspridda EM där matcherna spelas lite runt om på olika arenor. Upplägget är kritiserat, inte minst ur hållbarhetsaspekt – att lag, supportrar och journalister ska fara runt Europa med flyg rimmar inte. Sedan kan jag i all min okunskap tycka att tanken är lite fin, med delat ansvar och delad glädje, men hur som helst: Låt oss nu glädjas åt en sommar där vi återigen får samlas (om än i mindre grupper) kring en fotbollsfest.
Men ett EM gör väl ingen sommar? Kanske inte för alla, men nog hjälper det till. Inte minst i år. För som vi längtat! Som Expressens fotbollsreporter Therese Strömberg skriver: ”Även om det här EM:et splittrar på sina håll är det ett evenemang som trots allt också enar oss alla i den coctail av känslor som ett mästerskap finns till för att locka ur oss. Vi behöver det”.
Visst finns det där – smittan, oron, restriktionerna. Än är pandemin inte ett ont minne blott, men vi är på väg. Minns Karin Boyes dikt; nog har vi törstat och nog finns någonstans en mening med vår färd. Men nu längtar vi efter målet.