Det rör sig nu om ungefär 1400 sedan han tillträdde presidentposten – mellan fem och tio om dagen. På samma sätt gör Putins Ryssland sitt bästa för att luckra upp tilltron till fakta och förvandla sina egna hotelser till svar på andras orättfärdiga provokationer. Våra Sverigedemokrater är samma andas barn.
De förklarar alla problem med att de beror på ”massinvandringen”. I en värld som alltför mycket präglas av dessa föreställningar är risken uppenbar att respekten för sanningen luckras upp. Man kanske inte direkt tror på vad Trump säger eller vad Sverigedemokraterna påstår, men man tror kanske inte på några andra heller. Sant eller falskt slutar att spela någon roll. Man väljer sida och sväljer det som påstås från det egna hållet och spottar ut allt som kommer från motståndarna.
Mot den bakgrunden ökar kravet på att demokratiska politiker verkligen anstränger sig för att hålla sig till sanningen och undviker frestelser att vilseleda om verkligheten eller om motståndarnas motiv.
Då duger det inte att som Stefan Löfven gjort gång på gång den sista tiden påstå att oppositionen vill sänka skatterna med 100 miljarder. Den siffran får han nämligen fram genom att lägga ihop alla de olika förslag som allianspartierna kommit med i sina budgetmotioner utan hänsyn till att de just är förslag från olika partier som sannerligen inte är beredda att sluka alla sina allianskamraters förslag utan hänsyn till vad summan blir.
Det är också trist att lyssna till förkunnelsen om hur privata välfärdsföretag skär guld med täljknivar genom att hänsynslöst strunta i alla krav på kvalitet för att öka vinsten. Om detta skulle vara typiskt för privata företag borde vi ju genast införa socialismen, men det föreslår inte ens våra vänsterpartister. I verkligheten finns det just ingenting som tyder på att privata skolor eller privata vårdföretag är mindre intresserade av kvalitet än de offentliga.
Istället tyder väl deras popularitet snarast på motsatsen. I debatten dras ofta John Bauer-skolorna fram som exempel på den fördärvliga vinstjakten. Men det företagets problem var ju sannerligen inte höga vinster utan tvärtom så stora förluster att man tvangs i konkurs. På bägge sidor om blockgränsen finns tendensen att hävda att allt som den andra sidan gör är totalt värdelöst. Oppositionen skulle göra klokt i att mera visa uppskattning av det som den här regeringen gör som är bra – och tro mig, det finns sådant.
På samma sätt tycker jag vi kunde slippa höra om hur hemskt den borgerliga regeringen skötte ekonomin med ständiga budgetunderskott och ökad arbetslöshet istället för minskad. Det borde inte vara så svårt att erkänna att med den värsta internationella finanskrisen på 80 år lyckades regeringen Reinfeldt rätt framgångsrikt lotsa landet fram till den positiva ekonomiska situation som den nuvarande regeringen kan glädjas åt. Det skedde inga våldsamma nedskärningar i välfärden och även om jobbskatteavdragen inte gav den minskning av arbetslösheten som man hoppades på, bidrog de ändå till att fler kom i arbete.
Den politiska striden behöver inte politiker som slirar på sanningen – även om frestelsen är stor för att markera avståndet till motståndarna. Och i dagens situation där förtroendet för politiker sviktar och alltför många dras till hänsynslösa demagoger måste svaret från demokrater vara striktare krav på sanningsenlighet.
Som Michelle Obama sa i förra årets valrörelse: ”When they go low, we go high.” När de sänker sig, så höjer vi oss.