Erdogan och EU: Politiken och moralen

Flyktingsituationen i Syrien väcker flera allvarliga frågor om de olika staternas ansvar, inte minst Rysslands och Turkiets. USA:s militära uttåg från området lämnade fältet fritt för de inblandade att tillfredsställa sina intressen. Det är de civila som fortlöpande betalar priset.

Turkiet har genom sin militära närvaro i det syriska Idlib-området tagit stora risker. Den turkiska armén kan dras in i långvariga strider och den sammanstötning med ryssarna som redan skett kan alltför lätt upprepas. Men Ryssland och Turkiet undviker nog att hamna i upptrappade kontroverser och risken för ett direkt krig mellan dem är liten. Man kan dock tvivla på att någon av dem helt kontrollerar de klanstyrda milishopar som nu plundrande och mördande krigar som ombud på respektive sida.

Erdogan har två skäl för sitt engagemang i Syrien. Han vill hindra att ytterligare flyktingar tar sig in i Turkiet, utan om möjligt samlas i en fredad zon på den syriska sidan. Detta även om han nu utpressar EU genom att sända flyktingar till den grekiska gränsen. Han vill även förhindra att kurderna i Syrien etablerar ett egenkontrollerat område längs gränsen mot Turkiet. Ett samarbete mellan kurderna i Turkiet och dem i Syrien är oacceptabelt för Erdogan.

Flyktingsituationen i Syrien och Turkiet ställer EU:s agerande i blixtbelysning. Det är tydligt att Europa nu stänger sina gränser. Greklands beslut att avbryta varje form av asylförfarande under en månad bekräftar detta. Det vi ser är ett chicken-race mellan Turkiet och Grekland, och det är inte säkert att Grekland viker sig först. Vi har för första gången hamnat i en situation då Europa kan komma att skjuta skarpt mot hemlösa människor som försöker bryta igenom dess gränsspärrar.

Sannolikt kommer EU ganska fort att försöka köpa sig ut ur den plågsamma situationen. Ett verksamt flyktingstöd till människor i Turkiet och Syrien skulle inte utgöra en oöverstiglig kostnad för EU. Man kan för övrigt fundera på varför Sverige och andra länder inte omprioriterar sina biståndsbudgetar och gemensamt genomför en kraftfull insats som skulle kunna göra en reell skillnad. 

Tyvärr förutsätter detta att någon typ av trovärdig vapenvila kan åstadkommas. Och det är för stunden föga sannolikt. Man kan därför spekulera över om EU inte bara betalar Erdogans nota utan också accepterar, ja rent av stöder den turkiska närvaron i Syrien. Frågan är nu om coronautvecklingen hetsar fram ett avtal med Erdogan eller försvårar ett gemensamt agerande inom EU.