Snart är det val. Då väljer folket sina företrädare. Samtidigt är många val redan gjorda.
Redan den 6 november förra årets stod det exempelvis klart vilka moderater som lär komma in i riksdagen. Det beslutades indirekt när Moderaterna i Östergötland samlades till nomineringsstämma på Konsert och kongress i Linköping. Då valde 200 moderater att placera riksdagens nuvarande talman Andreas Norlén som toppnamn på listan. Därefter sattes nuvarande riksdagsledamöterna John Weinerhall, Linköping, och John Widegren, Ödeshög. Det är dessa tre som kan räkna med att komma in. Nummer fyra på listan – partiombudsmannen Susanne Nordström bosatt i Linköping – står det och väger för.
Läget är liknande i andra partier. Vi vet redan på det stora hela vilka som lär företräda östgötarna i riksdagen. Det har i många fall bestämts av partierna stämmor. Fast ofta går dessa stämmor på redan liggande förslag.
De tio namn som Socialdemokraternas valberedning ville skulle vara högst på listan i Östergötland kom alla med i den ordning som föreslagits. De fem toppnamnen sitter redan i riksdagen, och kan räkna med att göra det även efter valet. Dessa är: 1) Johan Andersson, Motala, 2) Teresa Carvalho, Norrköping, 3) Johan Löfstrand, Linköping, 4) Eva Lindh, Linköping, 5) Mattias Ottosson, Norrköping.
Makten att bestämma vilka kandidater som ska ha rimliga chanser att bli valda ligger hos partierna. Och kanske i synnerhet hos valberedningar.
Alternativet – att genom en personvalskampanj få tillräckligt många personkryss – är svårt. För att bli personvald till riksdagen måste kandidaten få minst 5 procent av partiets röster i den aktuella valkretsen. I förra valet personvaldes enbart 90 ledamöter i landet.
En som i förra valet fick erfara hur svårt det är att klara av gränserna för personval till riksdagen är Linköpings kommunalråd Muharrem Demirok (C). Han fick 1175 kryss och 40 fler röster än förstanamnet. Men Demirok kom ändå inte in, då hans personkryss uppgick till 4,67 procent av Centerpartiets röster i Östergötland.
I det här valet verkar dock Muharrem Demirok ta revansch. Han är i det här valet toppnamn på C-listan i Östergötland.
På sitt sätt är också exemplet Demirok talande för hur demokratin och partierna fungerar. Det är ett långsiktigt arbete som får ta tid. I förra valet blev det uppenbart att han hade ett starkt stöd, och det kan ses som en naturlig slutsats av det att han nu står högt upp på listan.
Partierna har också intresse av att få fram en lista som kan attrahera väljarna i Östergötland. Den roll som partierna har över listorna påminner således om det jobb en musikredaktör gör – att göra ett variationsrikt och attraktivt urval för väljarna i valkretsen. För att partierna ska kunna göra det krävs dock god lokal förankring. Och tyvärr framstår den som alltmer hotad.
Partierna dras med sjunkande medlemstal, vilket minskar antalet känselspröt i lokalsamhället. Men det kanske största hotet är en del partiledningars ambitioner att ta kontroll över listorna, och i högre grad bestämma dem centralt genom rikslistor.
I årets val har många partier satsats på listor med kandidater från hela landet utöver de regionala listorna. Kristdemokraterna har för första gången sedan 1998 en rikslista. Även Miljöpartiet har tagit fram en rikslista där europaparlamentarikern Alice Bah Kuhnke är ett av toppnamnen, trots att hon inte lär vilja lämna Bryssel för att återvända till riksdagen.
Allra tydligast märks dock partiledningarnas vilja att ha makten i Sverigedemokraterna. För trots att partiet utmålar sig som ett med starka rötter i bygderna är riksdagslistan en produkt från partiledningen i Stockholm. Partiet har nationellt beslutat om vilka 60 personer som ska toppa valsedlarna till riksdagen. Det innebär att en norrbottning kan ta plats på östgötabänken. Visserligen anser SD att den lokala kopplingen trots allt har stärkts i årets val, men en rikslista är och förblir ett otyg. Dessa nationella produkter hotar det finmaskiga nätet mellan valda och väljare.
Utvecklingen går också emot ett av syftena med den svenska demokratin – att säkra den lokala förankringen. Ett uttryck för den strävan är att ledamöterna i riksdagen placeras efter valkretsar. Det är därför det talas om östgötabänken. Ledamöterna från Östergötland sitter tillsammans, oavsett partifärg.
När vi går till val om två veckor är det för att ta välja våra företrädare. En grundprincip som fortsatt bör hedras – och värnas – är att östgötar ska företrädas av östgötar.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL.