Idag delar Emmanuelle Charpentier och Jennifier Doudna på nobelpriset i kemi för sin upptäckt av genkniven CRISPR/Cas9. Det är omstörtande, av två anledningar.
För det första. Nobelkommittéer är pålästa och akademiskt meriterade. Men ett bildningsområde som de konsekvent har negligerat, är jämställdhet. Att två kvinnor får nobelpriset i kemi ökar gruppen kvinnliga kemipristagare med 40 procent, från 5 till 7 personer. Av snart 1000 nobelpristagare totalt sedan 1901 är endast ett 50-tal, eller 5 procent, kvinnor. Det duger inte. Det suger, faktiskt.
Alfred Nobel själv ska inte lastas för detta. Han underströk i sitt testamente att ingen hänsyn skulle tas till nationalitet” vare sig han eller hon är skandinavisk eller inte.”
För det andra. Genkniven CRISPR/Cas9 är en fascinerande tunnel till vår framtida mänsklighet. Tekniken har potential att förändra mänsklighetens relation till evolutionen. Vi behöver inte längre vara utelämnade till naturens slumpmässiga urval för utvecklingen framåt. Vi har svingat oss upp på den springande hästen, fattat tyglarna och bemästrat kraften genom att klippa i människans mirakulösa kod, våra gener.
Från och med nu kan vi skapa grödor som klarar av torka, mögel och kyla. Vi kan skapa nya behandlingar mot cancer och troligtvis bota svåra, ärftliga sjukdomar. Emmanuelle Charpentier försöker just nu förstå hur coronaviruset tar sig in i våra celler.
Framtiden låter som en utopi, men medaljen har naturligtvis en baksida. Över genkniven svärmar det etiska dilemman som flugor vid en gödselstack. 2018 genmodifierade forskaren He Jiankuis två tvillingfoster i syfte att få dem att bli immuna mot hiv. Barnen föddes och mår enligt uppgift bra, men He Jiankius själv dömdes till fängelse.
Just på grund av de livsförändrade etiska frågor som genkniven sätter fingret på, är Kungliga Vetenskapsakademins val både modigt och framsynt. Men det modet ursäktar inte fortsatt systematiska negligeranden av kvinnors vetenskapsbedrifter.
Kvinnors ständiga underrepresentation i nobelprissammanhang påverkar normer och stigman i forskarvärlden. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att det kan sänka motivationen.
Nu när vi har en genkniv, varför inte klippa om lite i alla nobelkommittéers DNA? Avlägsna gener som snedvrider beslutsfattande utifrån historien och möjliggöra bättre urval? Framtiden tillhör män och kvinnor lika, vare sig det gäller vetenskap, fred eller litteratur. Och man behöver aldrig vara rädd för att göra något om det är rätt, sa Marie Curie. Hon fick nobelpriset två gånger.