Det är sommaren 1968. Beppe Wolgers ska till hösten sätta upp revyn ”Klotter” på Maximteatern i Stockholm. Regissör och scenograf är Yngve Gamlin, som har en fritidsbostad på Öhn i Ströms vattudal, norra Jämtland. Under arbetet med föreställningen reser Beppe dit. Och får en uppenbarelse.
”Det var hit jag längtat hela mitt liv, utan att jag vetat om det”, säger han senare. Med sin familj köper han en gård på Öhn, den blir hans kreativa bas framöver och ger Beppe en rejäl konstnärlig nytändning. Ett resultat är den klassiska barnfilmen ”Dunderklumpen”, ett annat hans finaste bok ”Röster från Vattudalen”.
Ingmar Bergman är ett intressant parallellfall. 1960 ska han göra filmen ”Såsom i en spegel” och fantiserar om Orkneyöarna som inspelningsplats. Produktionsbolaget tycker att det låter väl häftigt, och kontrar med ett inte fullt så komplicerat ställe. Hur vore det med gotländska Fårö? Bergman åker motvillig iväg och kollar. ”Egentligen vet jag inte vad som hände. Om man vill vara högtidlig kan man säga att jag funnit mitt landskap, mitt verkliga hem. Vill man vara lustig kan man tala om kärlek vid första ögonkastet”, skriver Bergman i memoarerna ”Laterna magica”.
Det är något speciellt med öar, inte sant? Till och med en rastlöst flaxande själ som August Strindberg hade sitt Kymmendö i Stockholms skärgård att återkommande landa på. Under flera somrar brukade han hyra bostad där – tills ”Hemsöborna” gavs ut, Kymmendös invånare kände sig skandaliserade och meddelade att herr Strindberg inte längre var välkommen.
Det problemet drabbade aldrig den betydligt blidare Tomas Tranströmer på Runmarö (också Stockholms skärgård), sedan barndomen en kär plats som han blev livslångt trogen och skrev in i nobelprislitteraturen med sin underbara diktsamling ”Östersjöar”. Många författare har gärna vistats på just Runmarö, exempelvis Hjalmar Söderberg och Lars Forssell. Även Strindberg omlokaliserade sig dit några somrar efter rabaldret med ”Hemsöborna” och fick nytt krut i pennan till att skriva romanen ”I havsbandet”. Typiskt nog vann han ingen större popularitet på Runmarö heller. Det orsakades emellertid främst av att Strindberg slarvade med sina betalningar och var en ytterst krävande hyresgäst.
Enligt ensamseglaren Joshua Slocum är öbor världens bästa folk och det är säkert sant. Men med en notoriskt nervig bråkstake som August Strindberg inpå knuten är det kanske inte konstigt att även de tappar tålamodet. Nå, låt oss inte fastna vid honom! Vad är det med öar som har en sådan obotlig dragningskraft på vissa människor? Dessa utpräglade öälskare kallas med en smula apart klingande term för nesofiler (efter grekiskans ”nesos”, ö).
Länge trodde jag mig själv gå säker på det urbana fastlandet, ett gammalt asfaltsbarn som trivdes bäst i stadsdjungeln. Ehuru vanlig dödlig, drabbades dock även jag en solig junidag av ungefär samma upplevelse som Beppe och Bergman. Jag var nere i sydost och besökte min salig mormors Tjurkö, stenhuggarön i den östblekingska arkipelagen. Det var inte första gången, men nu var det något som verkligen klickade och plötsligt allting bara stämde. En djup känsla av existentiell hemmahörighet, lugn och harmoni. Sedan dess är det ett nesofilt betingat måste att ständigt ta sommarens skärgårdsbåt ut till bryggan i Herrgårdsviken.
I ”Laterna magica” skriver Bergman att hans bundenhet till Fårö var intuitiv, landskapet motsvarade hans ”innersta föreställningar om former, proportioner, färger, horisonter, ljud, tystnader, ljus och reflexer. Här finns trygghet”. Folke Dahlberg, konstnären och författaren, fann efter en vagabonderande ungdomsperiod sin fristad hemma i Vättern och Tiveden. ”Allt utanför den trakten gör mig bara orolig och hjälper mig inte att nå det som nödvändigtvis måste nås. Känslan av ens arbetes ärlighet”, skrev han 1936.
Den avgränsade geografin kring norra Vättern förlöste honom, blev det centrala temat i hans litterära produktion. Han stod i intim förbindelse med Vätterns vattenvärld, bodde tidvis på öarna Stora Röknen, Lilla Röknen och Kyrkogårdsön. När Folke Dahlberg 1960 mottog Övralidspriset hette talet ”Ön ger tillvaron trygghet”. Som hängiven nesofil förklarade han: ”Först när man är kringfluten är man trygg. Då blir världen överskådlig, hanterlig. Men inte förminskad: en flisa av världen – en värld i sig. Jorden är också en ö – jag också”.
Det är gott att hitta sin ö, en tydligt definierad fast punkt bland vågornas svall och flyktiga vindar, en plats av klar integritet som ger närkontakt med det elementära, det väsentliga och ursprungliga. Ön skänker livet både robustare och mer subtila dimensioner. Ön är en tillflyktsort, en famn för vila och reflektion, samtidigt som den ställer människan inför högre krav på frihet och oberoende. Ön manar till balans och väcker skaparkraft. Någonstans, det törs jag lova, finns också en ö som viskar ditt namn.