Hur avgår man med stil? Och hur skaffar man en värdig efterträdare? Sådana frågor brottas en makthavare med efter en viss tid vid makten. En auktoritär ledare som Vladimir Putin kan bara låtsas avgå, ändra förutsättningarna och plocka om bland de handgångna männen.
Sådan är tackochlov inte ordningen i demokratier. Där fäller väljarna ytterst avgörandet – även om de kan få åtskilliga vinkar på vägen. Just nu handlar det om Europas själva centrum och styrka – förbundsrepubliken Tyskland. Angela Merkels tid lider mot slutet.
Femton år som kansler och arton som partiledare – klart att vi är rätt många som undrar och oroar oss. Ett vet vi dock: hon kommer att bli saknad. Angela Merkel har på ett stillsamt och ihärdigt sätt blivit en ikon, hon förkroppsligar det bästa med det europeiska samarbetet.
Med sina enkla kavajer och halsband, oföränderliga frisyr och låga klackar är Angela Merkel motsatsen till allt vad flärd och glamour står för. Hennes privatliv är så tunt att det inte duger till skvaller, hennes fritidsintressen – opera och bergsvandring - pinsamt borgerliga och utan kändisfaktor.
Fyra valsegrar i rad – visst är partiet tacksamt någonstans djupt inne men segrarna har blivit dyrköpta, koalitionerna förlamande och – värst – delstatsvalen allt hårdare. Ostridigt backar också det statsbärande CDU.
Otåligheten har växt. Lättnaden blev påtaglig när Angela Merkel vid partikongressen 2018 steg åt sidan och lät partiet välja AKK, Annegret Kramp Karrenbauer, till ordförande. Det var emellertid ett tydligt felval. Nu lämnar hon och CDU får söka en ny ledare, medan Angela Merkel sitter kvar som förbundskansler. Längst till valet 2021? Ingen vet.
Om efterträdaren anser sig alla veta en sak: det blir en man. Mycket sannolikt kommer han att markera avstånd till Merkel-epoken. I värsta fall kommer han att höra till den högerflygel vars medlemmar bär tredelade kostymer med högknäppt väst. Förbundskanslern måste alltså inkassera ett nederlag. Hon har misslyckats med att styra efterträdarvalet.
Själv är hon säkert inte glad. Den som vårdar systemet med valda ledare ser det annorlunda. En ledare kan och ska förvisso se till att nya krafter växer fram och får prövas, men därvid ska det stanna. När en ledare pekar ut en efterträdare blir denna alltför ofta alltför lik originalet. Men organisationen/partiet/väljarna vill ha någon annan, någon som är ny helt enkelt. En ny ledare ska helst kunna ge en ny, framgångsrik start.
Det må kännas surt för den gamla, en gång så stora ledaren. Men hon har nog svalt besvikelsen redan till memoarerna.