Varje jul fick pappa ett hårt paket av mamma – som båda kastade sig över. Det var årets Wodehouse.

Klart man vill läsa: ”Med en schvungfull gest marmelerade jag en rostad brödskiva. Och jag tror mig aldrig varit på vippnare att utbrista i ett tra-la-la! än i påbredningsögonblicket.”

I höst har jag, med bävan, börjat om med de gamla mästerverken. Skulle de vara roliga eller unkna som Sir Roderick Spodes jordkällare? Spode är ju en av de återkommande figurerna, alla säkert karaktäriserade: ”Blicken i hans ögon kan öppna ostron på sexti meters håll”.

Och puh. Jag har förvånat mig själv med att skratta högt. Visst, det är antikverat. Tiden har stannat i oklart tidigt 1900-tal, unga kvinnor vill alltid gifta sig och unga män smita undan, sånt får jag annars nässelfeber av. Men driften med brittiskt överklassliv och upstairs och downstairs är så… bekymmerslös.

Den halsbrytande stilistiken brottar ner feminist-mig. Tag bara förkortningarna: ” Mitt hj. stod ännu stillare.” Eller ordbildningarna: ”På Drönarklubben och även annorstädes erkänns det ganska allmänt att Bertram Wooster är en man som högbär huvudet och uppar med hakan.”

Jag vill också vara med i Drönarklubben! Och dricka tre cocktails före maten. Bara jag slipper faster Agatha ”som äter krossat glas och bär taggtråd närmast kroppen”.

Det är brittiskt härligt, som Downtown Abbey, fast med noll allvar. Och inget slajmigt sex. Oh no thank you, bara förlovningsintriger.

Vem var då den överbrittiske Wodehouse? Pelham Grenville W föddes 1881 och dog 1975, 100 romaner, 300 operett- och musikalsånger och 300 noveller senare.

Han bodde faktiskt mestadels i New York, blev amerikansk medborgare, knattrade ofattbart flitigt på sin Monarch skrivmaskin och var en smula enstörig. Han sa själv att han var politisk idiot – vilket blev ödesdigert under Andra världskriget.

P G och frun vistades i Frankrike och när tyskarna stormade in hamnade han, 60 år gammal, i fångläger. Där bad nazisterna honom att spela in några radiotal på engelska. P G som inte kunde låta bli att vara rolig gjorde så, och talen sändes. I England blev reaktionen stark – förrädare! 

Det lär vara harmlösa kåserier om lägerlivet. Möjligen hjälpte de honom att bli fri, vilket han förnekade.

Först några månader före hans död 1975 vågade drottningen adla honom. Och nu i höst har han fått en minnessten i Westminster Abbey.

Va, har en humorist sådan vikt? Jo, befriande, sköna skratt, hur mycket är inte det värt också i allvarliga tider?

En hel del, sir. Som Jeeves skulle ha sagt till Bertie.

Åsa Christoffersson
christoffersson.asa@gmail.com. Tidigare kulturredaktör på Corren.