Debatten om vem som kan anses representera muslimer i Sverige och vilka muslimska organisationer som bör ges bidrag för sin verksamhet har intensifierats.
Det hela har sitt ursprung i den, av kommunen, stoppade filmvisningen av "Burka Songs 2.0" på Blå stället i Angered. I samband med stoppandet av filmen ska kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson (S) påstått att det var särskilt illa att "extrema röster" skulle leda det efterföljande samtalet.
Hermanssons uttalande har lett till att de som utpekats, Fatima Doubakil och Mamiuna Abdullahi, talespersoner för Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK), valt att driva ett enskilt åtal mot Hermansson. Enligt GP yrkar båda på att kommunalstyrelsens ordförande fälls för i fösta hand grovt förtal.
Vad det alltså egentligen handlar om är vad som kan anses vara eller bör uppfattas som ”extremt” och var gränsen ska gå för att finansieras av staten.
I allt väsentligt är det nog rimligt att kalla organisationer för extrema som återkommande anklagar dem som genom sina skatter finansierar deras verksamhet för rasister och isalmofober. Samtidigt tycks ingen ha ansträngt sig för att hitta andra muslimska röster som tycker något annat och muslimer med andra uppfattningar har inte heller trätt fram.
En av anledningarna till att det blivit så är att svensk politik och bidragsindustri har haft en uppfattning om att man genom pengar ska kunna tygla eller styra människor in i ett ”svenskt” system. Därför har det också uppfattats som enklast att vända sig dels till muslimer som faktiskt organiserar sig och dels till muslimer som kan anses vara tillräckligt ”moderna och progressiva” för att ha en kortare väg till att lära sig tänka som svenskar förväntas tänka.
Men moroten växte förbi sin trädgårdsmästare och klippte till honom.
I alla tänkbara avseenden har valet av vissa organisationer eller företrädare varit mer en politisk än en religiös fråga. Ett tydligt exempel är den av staten finansierade webbsidan islamofobi.se, som administreras av det muslimska studieförbundet Ibn Rushd. Under rubriken ”Allt du behöver vet om islamofobi” har så kallade ”expertröster” samlats.
Fyra av de sex ”experterna” är Kitimbwa Sabuni, Mattias Gardell, Masoud Kamali och Tobias Hübinett. För dem som inte är bekanta med dessa personers uppfattning om hur världen är beskaffad kan den förenklat beskrivas som en ensidig uppfattning om den ”vite mannens skuld” för det mesta.
Extrema eller politiserade röster om islam och muslimer har förmodligen fått företräde av de som finansierar organisationerna för att finansiärernas åsikter ligger i linje med vad organisationerna uttrycker. Det är uppfattningar som helt enkelt ligger inom någon form av värdegrundsspann eller kommunicerar väl med vad olika regeringar anser är progressiva åsikter.
Problemet är inte att de uttrycks eller finns. Problemet är att inget annat fått plats. Finansieringen har helt enkelt homogeniserat uttryck för islam i Sverige. Det finns även andra muslimer med andra åsikter.
De ser världen genom ett annat politiskt prisma. Och kanske är det just därför så många haft så svårt att se dem eller hitta dem.