Den 28 september publicerade Aftonbladet vad som kallades för ”kärnan i den svenska naziströrelsen”, Nordiska motståndsrörelsen, NMR. Inte helt oväntat består gruppen av en majoritet män. 60 procent är under 30 år och de flesta är dömda för brott, där våldsbrott är mycket vanligt. Många av dem lever på försörjningsstöd.
Visserligen består den hårda kärnan av inte mer än 84 personer, men det är 84 personer som börjar varje dag med att planera hur deras hatideologi ska omsättas i praktiken.
Vad som saknas i genomgången och överhuvudtaget i diskussionen om Sveriges nazister är sökandet efter svaret på frågan varför någon väljer att bli nazist.
Mycket tankemöda och text har ägnats åt att analysera händelserna Göteborg och naturligtvis finns det anledning att uppmärksamma polisens insats. Men vad som saknas är en förståelse för varför någon väljer att bli nazist. Nej, inte förståelse i betydelsen acceptera eller sympatisera med. Snarare förståelse för att veta hur hotet ska hanteras.
I framför allt Europa och i USA har intensiv forskning bedrivits kring jihadistiska rörelser. Forskare har granskat profiler av människor som anknyter till olika typer av jihadistiska rörelser. Med hjälp dessa profiler har det funnits en ambition att dels ta fram preventiva åtgärder, men också skaffa ett bättre underlag för att kunna bekämpa fenomenet. Genom att följa personernas livslinje skapas insikter om vad som kan ha lett till att de slutligen valt att ta till sig en religiös våldsideologi.
Själva ideologin har också analyserats av forskare för att bättre förstå hur jihadister skapar mening kring sin föreställningsvärld. De som tar till sig de olika jihadistiska ideologierna har när allt kommer omkring en uppfattning om att vad de gör är rätt och att deras ideologi är överlägsen alla andra idéer om vad som är rätt eller fel och hur ett samhälle bör fungera.
Både mängden forskning om jihadister och kvaliteten på den som bedrivits utanför Sverige är ofta mycket god och givande. Även om det fortfarande säkert finns kunskapsluckor i ämnet vet vi idag mycket.
Men när det kommer till högerextrema eller nazistiska organisationer tycks det ha stannat vid att det är något vi inte gillar och olika analyser av själva ideologin. Och så är det naturligtvis. Hos friska människor är det svårt att se hur nazism skulle kunna väcka någon annan känsla än just förakt.
Men det hjälper ingen. Och förmodligen har även forskningen kring rasism som fenomen betydelse. Men historien visar tydligt att hat och våldsideologier inte försvinner för att de föraktas eller hatas av majoritetssamhället.
Det är hög tid att lägga energi på att förstå orsakerna till varför någon väljer att bli nazist. Samma fördjupade forskning som bedrivs kring jihadistiska profiler för att förstå varför någon väljer att anknyta till den ideologin behövs för att skaffa bättre kunskaper om varför någon väljer att bli nazist. ”Lär känna din fiende” är en nödvändig förutsättning för att kunna bekämpa samhällsfientliga idéer.