Moa Havby, 29, i Skellefteå upprördes över att skolan inte erbjuder hennes barn vegankost och att de i klassrummet fick äta de matlådor som Havby skickat med dem på grund av allergirisk. Dessutom tycker Havby att det är märkligt att skolan å ena sidan pratar om alla människors lika värde och å andra sidan utesluter hennes barn från skolans sociala gemenskap.
Moa Havby illustrerar ett samhällsfenomen som för det första inte ser skillnad mellan människors rätt till frihet och värdighet och alla människors lika värde och för det andra tycker det är rimligt att tvinga majoriteten i samhället att anpassa sig till en minoritet. Det förstnämnda är ett svenskt påhitt grundat i en felöversättning av artikel 1 i FN-deklarationen om mänskliga rättigheter.
Korrekt översatt skulle den låta så här: ”Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter….”. Förenklat handlar det alltså om att människor ska kunna leva ett värdigt liv. Inte vad människor kan tänkas ha för värde. Det sistnämnda är oförskämt.
Människor som utgör samhällsfenomenet ser självupptagenhet som en samhällsgärning. Någon slags idé om att vad det jag tycker är så viktigt att alla andra också måste tycka att det är viktigt, vare sig det råkar handla om mens eller vegankost. Handlar det om mens rycker gärna staten dessutom ut och betalar en halv miljon kronor för att uppmuntra självupptagenheten.
Om inte hela samhället genast ställer upp och finansierar de självupptagna påhitten samt bereder plats i någon tidning eller något debattprogram som också ska älta icke-problem, kommer snabbt ett krav på att alla ska ha rätt till att synas höras och gärna tvinga alla andra till att se och lyssna och gilla.
Men det faktum att Moa Havbys barn kan äta sin matlåda i klassrummet fyller mer än väl kravet på att kunna leva ett värdigt liv. Uppenbarligen får barn i Sverige äta vad de vill men inte var som helst och kan framför allt inte tvinga hela skolan att anpassa sig till den egna preferensen.
Sverige är för närvarande det landet som mer än något annat land tagit bort trösklar för att människor ska kunna vara fria, tillgodose sina behov och leva ett värdigt liv. Universitet är gratis. Mat och transporter är billigt. Människor får tycka precis vad de vill. Uppmärksamheten riktas till och med mot ett hundratal självförhärligande aktivister som vill certifiera Sverige efter sina egna idéer.
Vad de däremot inte tycks förstå är att deras krav är beroende av att en majoritet går till jobbet och sköter sitt. Den majoriteten kan lätt tröttna på att hela landet ska göra någon slags vördnadsfull avbön för att icke-frågor ska uppmärksammas och uppgraderades till en nationell angelägenhet.
Möjligheten att leva som man vill, äta vad man vill och skaffa sig vilken utbildning man vill är en förmån. Men den kan lätt raseras. När majoriteten som går till jobbet och betalar skatt tröttnar på dem som är skattefinansierade aktivister på heltid eller kränkta narcissister som kräver uppmärksamhet för oväsentligheter så vänder opinionen.
Då sjunker viljan hos majoriteten att betala skatt och vara tolerant mot avvikelser. Slutet på en sådan utveckling är inte svår att föreställa sig.