Krav på olika gruppers representativitet har gått i baklås. Uppfattningen att representanter för olika kategorier avseende, kön, sexuell läggning, religiös tillhörighet eller hudfärg måste finnas representerade på arbetsplatser, i styrelserum eller offentliga sammanhang krockar med bilden att vissa grupper är mer marginaliserade än andra.
För om representativitet trots allt förekommer förlorar alla de som gjort representativiteten till en del av sin identitet sina argument.
Av den anledningen tycks varje tillfälle mötas av kritiken att det ändå inte görs rätt, då någon som kan anses tillhöra den marginaliserade gruppen är framgångsrik eller etablerar sig.
Ett exempel som illustrerar problemet är kulturvetaren Aria Ghirmai Sebhatus reaktion på konstnären Makode Lindes pågående utställning på kulturhuset i Stockholm. Utställningen har som ambition att problematisera föreställningar om hur vi ser på ”den andre”. Och eftersom det är konst varierar naturligtvis kritiken och mottagandet av utställningen.
Men i SVT:s debattprogram ”Opinion live” den 11 februari retade sig Aria Ghirmai Sebhatus på att Linde dels ställdes ut på Kulturhuset, dels att utställningen i första hand besöktes av vita människor. För att han skulle vara nöjd borde Makode Lindes konst istället visas i förorter och i högre grad ses av icke-vita människor.
Det är svårt att förstå Aria Ghirmai Sebhatus på annat sätt än att gränsen mellan olika grupper måste upprätthållas för att hans självbild ska kunna överleva och korrespondera med hans analys av samhället. Möten mellan olika människor som gemensamt betraktar Lindes konst stör honom. Konsten i sig spelar därmed mindre roll. Snarare blir frågan om vem som besöker utställningen eller var den ställs ut.
Raden av exempel på hård kritik som riktas mot de som på olika vis etablerar sig och därför anses göra det på fel sätt kan göras lång. Antingen ses de som förrädare vilka missbrukar sitt kulturella arv och därmed har svikit sitt ursprung. Eller så anses de gå någons annans ärende än den grupps de representerar. I båda fallen riktas kritiken mot att gränsen mellan olika grupper blivit otydlig.
Åtskillnaden mellan olika grupper och dess påstådda statuts i samhället måste upprätthållas för att bekräfta den egna åsikten.
Därmed är också alla former av representativitet omöjliggjorda. Ty om kravet är att inte lämna den roll som definieras av utanförskap eller marginalisering, blir varje plats i ett styrelserum, eller erkännande på en offentlig arena, automatiskt ett ifrågasättande av identiteter som är beroende av just utanförskap och marginalisering.
Den som gjort kravet på synliggörande eller representativitet till det primära i sin identitet kan följaktligen aldrig uppnå sitt mål utan att också tvingas till att ompröva sin roll i tillvaron.
Alternativet är det föga attraktiva tillståndet att från ett isolerat hörn morra i oändlighet om utanförskap, rasism och ogenomträngliga normer.