Den 18 januari lanserades gruppen ”No stranger”. I Expressen beskrevs den som tusentals människor vilka belyste den rasism de upplevt i Sverige. En del av berättelserna handlade om fruktansvärd rasism. Men andra försökte göra välvillig mänsklig nyfikenhet till rasism.
Några dagar senare klev en person in på H&M och konstaterade att ”Byggare Bob”-mönstret på en strumpa kunde föreställa ordet ”Allah” (Gud på arabiska) om strumpan hölls upp och ner. I en videosnutt som strumpmannen lade ut på internet höll han upp strumpan och beklagade sig över det han ansåg var H&M:s kränkning.
Ett par tusen människor hyllade han hjältemodiga insats. HM bad om ursäkt för sitt övertramp och tog bort strumporna ur sortimentet.
Invandrings- och integrationsdebatten kritiseras emellanåt för att de som tar upp problem som är resultat av invandring ställer grupper mot varandra.
Just den typen av kritik kommer inte sällan från samma håll som dels argumenterar för identitetspolitikens fördelar. Dels ofta tillhör grupper som konstruerar sin identitet genom att försöka etablera en offerroll. ”No stranger” och strumpmannen på H&M illustrerar inte bara motsägelsen i den identitetspolitiska dynamiken eller vad som kan kallas för det multikulturella projektet.
De tydliggör också grundproblemet med att jaga en offerroll som en del av identitetsskapandet.
När identitetsskapandet utgår från en offerroll behöver nämligen en förövare pekas ut. Inget offer utan förövare. Ju konkretare förövaren är ju starkare blir effekten på massorna och ju tydligare blir konturerna i den egna identiteten.
I de exempel jag tagit upp är förövaren enkelt uttryckt svenskar som i bästa fall pekas ut som idioter för att de inte förstår hur de kränker människor. I sämsta fall är de både idioter och rasister. Förövaren är alltså vanligtvis intet ont anande svenskar som plötsligt på grund av nyfiken välvilja eller ett harmlöst mönster på en strumpa, blir stämplade som rasister.
Beteendemönstret uppmuntras av vad samhället, politiken eller media premierar. Men resultatet blir att de som mest av allt efterfrågar ett multikulturellt samhälle där grupper inte ställs mot varandra genom sin intensiva och ofta högljudda jakt på förövare egentligen mer än andra ägnar sig åt att just ställa grupper mot varandra.
Att de dessutom generaliserar nedlåtande och uttrycker sig rasistisk om förövaren de pekar ut är uppenbart.
Motsägelserna i det multikulturella projektet och den så kallade identitetspolitiken är naturligtvis flera. Men vad som framträder som det största problemet är oförmågan att ignorera dumheter eller helt enkelt inte beröras av konfliktsökande innehållslös narcissism och gapiga attacker.
För det är när alla grupper samtidigt jagar förövare för att kunna finna en offerroll som de dels uttrycker sig rasistiskt. Dels ställer grupper mot varandra, mer än i något annat sammanhang.
Och det är där, precis i den skärningspunkten som de riktigt rasistiska och totalitära rörelserna finner sin huvudsakliga energi.