I filmen "The Square" prövar filmregissören Ruben Östlund avståndet mellan en självupptagen kulturelit och de flesta människors vardag. Scenerna är ofta dråpliga och träffande ur flera perspektiv. Och i någon mening kan en del scener överföras på det tafatta svenska integrationsarbetet.
I en scen ska en känd konstnär intervjuas av en kvinna inför publik. Det är ett unikt tillfälle att få höra honom presentera sina verk. Publiken består av pretentiösa förväntansfulla människor som nickar instämmande till esoteriska utläggningar. I publiken sitter också en man med Tourettes syndrom som vrålar ut förolämpningar till kvinnan som intervjuar.
Efter varje utbrott blir det tyst. Publiken tappar koncentrationen och konstnären tappar tråden i sin utläggning.
Kvinnan som intervjuar konstnären blir allt mer förvirrad. Men ingen säger något. Förutom han som vrålar ut oanständigheter med jämna mellanrum. Lika högdraget som beskäftigt uppmanar plötsligt en man publiken att förstå tourettemannens lidande och inte låta sig påverkas av hans utbrott. Han kräver att publiken istället höjer sig till en anständig moralisk nivå och låter tillställningen fortsätta med inslaget av obscena utbrott.
Minoriteternas tyranni har tagit över tillställningen. En som vrålar med jämna mellanrum. En annan som kräver av majoriteten att stå ut. Majoriteten, allt mer frustrerad, knyter näven i fickan och låter det ske. Sannolikt skulle den acceptera en kreativ lösning som till exempel att hövligt men bestämt be mannen som vrålar att lämna lokalen. Situationen går att överföra på nästan varje integrationskonflikt.
Böenutroppskonflikten är ett exempel. En minoritet som fått för sig att böneutrop i Sverige med högtalare är nödvändigt. De möts av andra som är emot böneutrop. Antingen för att de anser att böneutrop inte hör hemma i en svensk kultur.
Eller för att de vet vad böneutroparen tänker. Jo precis så. En rad argument mot böneutrop har handlat om vad utroparen tänker när han utropar texterna eller vad utroparen i en arabisk öken kanske tänkte för 1300 år sedan.
Majoriteten kastas mellan olika uppfattningar om vad utroparen kan tänkas säga och vad den som lyssnar kan tänkas förstå. Så länge det fortgår upprätthålls minoritetens tyranni och majoriteten blir allt mer frustrerad. Resultatet behöver man inte vara ett geni för att se.
Men det finns alltid en lösning som sätter stopp för minoriteternas tyranni men samtidigt begränsar majoritetens godtycklighet och ger minoriteten ett utrymme.
För böneutrop är lösningen naturligtvis utan högtalare under begränsade former. Om majoriteten vill slippa höra det och minoriteten vill utöva det är högtalaren problemet. Inte utropet. Minoriteten kan inte tvinga på majoriteten något den vill slippa. Men minoriteten som tycker det är viktigt att ropa får göra det.
Min gissning är dessutom att ansökningar om tillstånd för böneutrop utan högtalare inte kommer bli speciellt vanliga. För vem vill stå och ropa i ett torn när knappt någon hör det.