Många såg säkert tv-programmet Uppdrag granskning om Filipstad som sändes den 28 augusti. För dem som inte såg det kan programmet kort sammanfattas med att Filipstad är en illustration för hur ogenomtänkt regeringars migration- och integrationspolitik är och har varit. Filipstad går enkelt uttryckt på knäna.
Det finns mycket att säga om programmet och om situationen i Filipstad. Men det jag fastnade för var vad nyanlända sa eller hur de beskrev sitt tillstånd. Det fick mig åter att fundera över vad människor egentligen kom hit med för förväntningar och vad som behöver göras så att Sverigebilden som skapar dessa förväntningar förändras.
En av rösterna var en man från Syrien i 50-årsåldern som stöter på reportern på vad som ser ut att vara en stor parkeringsplats. Han får frågan om han kan svenska. Nej…svenska kunde han inte. Det tyckte han var ett svårt språk.
På frågan om han arbetar blev svaret också nej. För hans kompetens fanns det inga jobb i Filipstad enligt honom. Han var nämligen veteodlare och fotbollstränare. Veteodlare och fotbollstränare…. och jag vill så gärna att reportern ska fråga honom: ”Men vad tänkte du när du bestämde dig för att komma till Sverige?”
För jag vill veta hur han tänkte starta sitt nya liv i Sverige som veteodlare och fotbollstränare. Jag ifrågasätter inte hans kompetens som fotbollstränare. Men vad förväntade ha sig? Gick han i Syrien och tänkte, ”Sverige behöver en guldmedalj och damfotbollen där går ju som på räls. Jag är precis vad Sverige behöver!”
Eller trodde han att just kunskapen om veteodling i liten skala är något som Sverige har ett skriande behov av? Vad tänkte han?
Där var kvinnor från Somalia som berättade att många som kommer hit tror att staten delar ut pengar. De behövde informeras om att pengar som staten delar ut är pengar som staten tagit från medborgare som arbetar. Utan att människor betalar skatt har staten inga pengar.
För en del var det tydligen en chockerande nyhet. Men uppfattningen de kom hit med säger något om den så kallade Sverigebilden. ”Kom vi drar till Sverige där delar staten ut pengar!”.
Nej, jag vet… inte alla. För där fanns också en kirurg från Syrien som myndigheter och institutioner tycktes ha bestämt sig för att nöta ner och pacificera. Han var villig att göra allt.
Jobba som sjuksköterska, gå parallellt med andra läkare eller vad som helst som kunde närma honom sitt arbete. Men nej. Där var det stopp.
Något i signalerna gör att Sverigebilden har gått helt fel. Vi har nämligen större dragningskraft på veteodlare och fotbollstränare än på kirurger.
Jag vet…Det sprids falska rykten och folk hittar på. Men ändå… En fotbollstränare från Syrien som helt klart skiter i att anstränga sig, en grupp somaliska kvinnor som behöver informeras om att staten inte delar ut pengar. Och en kirurg som inte får jobba.
Mycket behöver förändras. Men ett steg i rätt riktning vore att bestämma sig för nya signaler som förändrar Sverigebilden. Exempelvis: ”I Sverige belönas flit och strävsamhet. Bus och oföretagsamhet bestraffas.” Jag vet att det låter revolutionerande men det behöver inte vara en dålig idé för det.