I en ledartext i GP den 18 november kritiserar Alice Teodorescu den så kallade identitetspolitiken. Där hävdar hon att det är ett misslyckande att de talas så mycket om olika grupper och oroar sig över vad det kan få för konsekvenser. Men i en text med annars goda argument går hon lite för fort fram.
Det är nämligen ingen katastrof att människor delar in sig i grupper och kräver rättigheter. Däremot är det mycket allvarligt att staten finansierar det.
Att organisera sig i grupper ligger i människans natur. Vi har alltid gjort det och kommer alltid att göra det. Textens rubrik ”Hur många av oss ska gå?” som syftar på den grupp på GP:s ledarsida som domineras av skribenter med utländskt påbrå, visar att även Teodorescu anser sig vara en del av åtminstone en grupp som skiljer sig från andra.
I princip visar nästan alla forskning som diskuterar identitetsskapande att vi definierar oss genom motbilder. Den andre förstärker konturerna i vår egen identitet. Definition av oss själva är också en definition av vad vi inte är. Globaliseringen har dessutom intensifierat behovet av att definiera sin särart. Människor förflyttar sig mellan miljöer, med motsägelsefulla krav och förväntningar på deras beteende, och söker efter nya gemenskaper.
Det leder till vad Arjun Appudrai kallar för de ”små skillnadernas narcissism”. Nya grupper och undergrupper blidas ständigt av människor som vill skilja sig från mängden. De flesta människors identitet består dessutom av flera grupptillhörigheter.
I familjen kan någon vara både son och far. Samma person kan spela i ett jazzband, vilket är ytterligare en grupp som kanske alls inte identifierar sig med hiphop, och vara aktiv frimärkssamlare som två gånger i veckan deltar i en gemenskap av shia-muslimska kurder som läser den kurdiske författaren Mehmed Uzun.
Därmed riktas inte sällan kritiken åt fel håll. Problemet är inte att människor identifierar sig med varandra på olika vis och skapar grupper efter olika kriterier som förväntar sig rättigheter. Problemet är att regeringen betalar för det.
Svensk politik har, avseende hur identiteter eller kulturer ska få statligt stöd, inte förändrats sedan 1974. Men det har världen hunnit göra på 42 år. Och eftersom världen förändrats så möter nya behov ett otidsenligt system vilket resulterar i att svenska staten betalar människor för att vara sin identitet på heltid. För politiker spelar detta kanske inte någon större roll. Tvärtom kan de genom incitament uppmuntra ett samhällsklimat som gynnar en ytlig och ogenomtänkt politisk retorik, som ser samhällets alla problem genom rasismens prisma.
Det är förutsägbart röstfiske som samtidigt är förödande för samhället. Det är dit kritiken bör riktas. Inte mot dem som söker sin plats i en ny och svårnavigerad värld.