Den 7 mars rapporterade Sveriges Radio att den svenska museivärlden genomgår ett "paradigmskifte". Syftet ska vara att söka sig bort från det traditionella uppdraget. Istället är ambitionen "skapa sammanhållning" genom att "spegla fler människors berättelser" på museerna.
Utgångspunkten tycks vara den ädla ambitionen att vara inkluderande. Det vill säga att alla ska kunna känna sig välkomna. Men idén som utgår ifrån att anpassning också skulle innebära att alla känner sig inkluderade faller på sin egen orimlighet. Alla kommer aldrig att känna sig inkluderade. Snarare är risken att förvirring uppstår.
Dessutom bör en tydlig uppfattning om det egna kulturarvets värde snarare ses som ett sätt att presentera sig på för den andre, än ett system genom vilket andra med ett annat kulturarv exkluderas. I den bästa av världar väcker olikheter både nyfikenhet och intresse. Inte minst väcker någon respekt som både vet varifrån den kommer och vart den är på väg.
Det berättas om en man som i en vägkorsning stötte på en vägvisare vilken bestod av flera små skyltar med ortsnamn som pekade åt olika håll. Mannen följde riktningen på den skylten som pekade mot den orten han var på väg. När han väl kom fram frågade han en annan man om han kommit rätt. Den andre mannen svarade nej och att det ofta hände att människor som följt den omnämnda vägvisaren gick fel. Några ungar roade sig nämligen åt att vrida vägvisaren åt olika håll för att lura människor i fel riktning. Lösningen var dock att gå tillbaka och vrida skylten så att den orten varifrån mannen kom pekade i rätt riktning. Då skulle nämligen alla andra skyltar också peka rätt.
Den som inte vet varifrån den kommer riskerar naturligtvis att hamna helt fel.
Förändringen som genom invandringen sker i Sverige innebär bland annat ett möte med människor som ofta har väldigt klart för sig varifrån de kommer och vart de är på väg. Inte sällan möts det av en svensk osäkerhet som inte bara tycks imponeras av den självklarhet med vilken många människor lyfter fram sitt arv, utan också anse sig manad till anpassning. Istället för att sträcka på sig och presentera en likvärdig övertygelse om det egna kulturarvets betydelse, möts självklarheten hos andra med en ofta förvirrad undfallenhet. Vad som kallas för genuina kulturer pekas ut som tillräckligt viktiga för att bevaras och upprätthållas utan att anklagas för att vara exkluderande, samtidigt som den svenska kulturen anses vara banal, osjälvständig och tillräckligt urvattnad för att kunna anpassas till andras önskemål och förväntningar.
Det går inte att ge alla en känsla av att vara inkluderad. Ännu mindre är det möjligt att anpassa sig till allas självbild. Inkludering innebär inte att den ena parten lämnar sitt arv. Snarare är inkludering möjlig endast om det finns något att inkluderas i. Ju mer pluralistiskt Sverige blir ju viktigare är den insikten för dem som vill ge människor en möjlighet till att inkluderas i det Svenska samhället.