Som bekant uppfördes Eiffeltornet till världsutställningen Exposition Universelle i Paris 1889, vilken påpassligt öppnade portarna ett sekel jämt efter den franska revolutionen. Jag vet inte riktigt när det där med världsutställningar kom ur mode. Eller om de över huvud taget fortfarande finns. Har ni hört talas om någon på sista tiden?
Men då, förr alltså, var världsutställningar rejäla kioskvältare. Ett slags OS i teknologiskt och arkitektoniskt skryt. Naturligtvis blev det Storbritannien, den industriella revolutionens hemland, som 1851 arrangerade den första i ordningen. Besökarna begapade det för ändamålet byggda Kristallpalatset i Londons Hyde Park (palatset flyttades senare till Sydenham Hill och skattade tyvärr åt förgängelsen i en brand 1936).
Men 1887 började fransmännen arbeta på något som var menat att bräcka allt. Gustave Eiffel, en brobyggare från senapsmetropolen Dijon, hade vid ritbordet konstruerat vad han hävdade skulle bli ”ett slående bevis för de framsteg som skapas genom ingenjörskonsten under detta århundrade”.
På Champ de Mars satte man ihop tolv tusen järnbalkar med 2,5 miljoner nitar till en kostnad av 7,8 miljoner franc. Tornet blev som planerat färdigt till den stora utställningen, då hänförda besökare kunde promenera trehundra meter upp i luften via 1665 trappsteg. (Eller om det är 1652 trappsteg. Uppgifterna varierar i mina källor, jag lovar att som undersökande journalist räkna själv vid nästa Parisresa och ber att få återkomma med definitivt besked i saken).
Dock fanns det en icke obetydlig opinion bland parisarna som vägrade låta sig begeistras. De tyckte att järntornet vulgariserade stadsbilden. I samband med byggstarten publicerades ett eldfängt upprop i tidningen Les Temps – undertecknat av en lång rad kända kulturpersonligheter som Guy de Maupassant, Sully Prudhomme och Alexander Dumas den yngre – där det proklamerades:
”Vi författare, skulptörer, arkitekter, målare, passionerade älskare av Paris ännu intakta skönhet, protesterar i den missaktade franska konstens namn, med alla våra krafter, med all vår indignation, mot uppförandet av ett onödigt och monstruöst torn i vår huvudstads hjärta. Ska staden Paris framåt associeras med en maskinkonstruktörs barocka och merkantila fantasier, förlora sin ära och ohjälpligt förfulas?”
Varvid myndigheterna lugnande lät meddela att hela rasket skulle monteras ner om några år. Så skedde förstås inte, bland annat till Guy de Maupassants envisa förargelse. Han tog för vana att äta lunch på en restaurang i Eiffeltornet, den enda plats i Paris från vilken han slapp se det! Fiffigt, ty tornet är verkligen svårt att undfly visuellt på annat sätt om man befinner sig i Paris.
Det är ständigt närvarande, detta moderna Babels torn från den romantiska maskinåldern, ett av de mest berömda landmärkena i världen som skapas av människohand, den nu så intimt förknippade symbolen för Paris att det är hart när omöjligt att tänka sig staden utan dess spektakulära järnmonument.
Ingen vid sunda kroppsvätskor skulle väl idag påstå att Eiffeltornet ohjälpligt förfular Paris. Men visst kan man ge gnällspikarna från 1880-talet rätt i att det egentligen är onödigt. Roland Barthes, den franske filosofen och litteraturforskaren, skrev 1964 en förtjusande liten essä, kort och gott kallad ”Eiffeltornet” som förlaget Faethon ifjol gav ut på svenska (applåd för den kulturgärningen).
Barthes konstaterar Eiffeltornets faktiska onyttighet, dess avsaknad av något bestämt och konkret syfte. I grunden ”är tornet ingenting, det fullbordar ett slags monumentets nollpunkt, det är inte del i någonting heligt, inte heller i konsten, man kan inte besöka Tornet som ett museum: det finns inte någonting att se i Tornet”.
Vad lockar då alla dessa skaror besökare år efter år? Utsikten? Vad det handlar om, enligt Barthes, är att få delta i Eiffeltornets ”dröm (och däri ligger dess originalitet) som kristalliserar så mycket mer än egentligt objekt”. Eiffeltornets magnifika kvalitet är som projektionsyta för den mänskliga fantasins mångfald. ”Tornet är allt som människan förlägger där och det är oändligt”, menar Roland Barthes.
Hans analys anknyter till vad den portugisiske författaren Fernando Pessoa skrev om varför konst är vacker: ”Därför att den är värdelös”. Den har ingen praktisk användbarhet, den gör ingen instrumentell nytta, har inget reellt mål, den är strängt taget inte nödvändig. Vi måste inte ha konst, kultur eller något Eiffeltorn för att överleva som biologiska varelser. Fast vilket liv hade det varit? Just det får konsten i sig att bli så värdefull.
För övrigt lär en dam vid Eiffeltornets invigning 1889 konfronterat Gustave Eiffel, pekat på hans bygge och frågat ingenjören vad i herrans namn den väldiga konstruktionen skulle föreställa. Eiffel blev först en smula förvånad. Han fann sig dock snabbt och svarade: ”Men det ser ni väl? Det föreställer ett A. Som i Amour!”. Klart att myndigheterna i kärlekens huvudstad inte kunde montera bort tornet efter den auktoritativa tolkningen.