En debatt har ofta förutsägbara utvecklingslinjer. Deltagarna har grundpositioner som är tydliga och där argument för positionen finslipas och utvecklas. Plötsligt kommer den oförutsägbara förändringen som påminner om mutationer hos coronavirus. Låt mig illustrera detta med debatten om kontanternas vara eller icke vara.
Många av er läsare av Corren vet att jag är talesperson för det så kallade kontantupproret. I extrem förkortningsversion är vår bärande idé att kontanter är ett legalt betalmedel som ska kunna leva sida vid sida med andra betalformer som kort, Swish med mera. När vi började driva vår kampanj handlade det mycket om att olika grupper ställdes vid sidan av ”moderna betalmedel” när banksektorn började att montera ned alternativet kontanter.
I början var det trögt före i portgången. Det kändes som att motståndarna i sin karaktäristik av undertecknad tog sats i Johan Ludvig Runeberg och Sven Dufva om slaget vid Virta Bro: ”Ett dåligt huvud hade han men hjärtat det var gott”.
Nästa steg i debatten kom att handla om krisberedskap och vad gör man när illasinnade krafter/länder slår ut dessa plastkort. Tredje kolonnens argument kom att bli integritet och att alla transaktioner registreras av de som kontrollerar systemen. Nu kommer min poäng, nämligen när det oväntade argumentet kommer i form av våld mot kvinnor. Enligt Brottsförebyggande rådet är 80 procent av alla anmälda misshandelsbrott faktiskt våld i nära relation. I de våldshandlingar som förövarna utsätter kvinnorna för ingår fysiskt, sexuellt, psykiskt och ekonomiskt våld.
Det ekonomiska våldet i nära relation innebär att förövaren använder ekonomin som ett maktmedel för att kontrollera kvinnan. Han får tillgång till kvinnans bankkonton, bankdosa, mobilt bank-id och swish-transaktioner. På så vis kan han övervaka var hon befinner sig och vad hon lägger pengarna på. Kontanter lämnar inga digitala spår efter sig och kan vara det enda betalmedel som kvinnan kan använda för att undvika att bli kontrollerad.
Att inte se hur viktiga kontanter är för vissa grupper och i vissa situationer är att som makthavare blunda för verkligheten och att sätta sin egen bekvämlighet främst. När bankerna och handeln slutar att ta emot kontanter bör frågan ställas vilket slags samhälle de medverkar till att skapa.
Min poäng här inte att be läsaren avgöra om man gillar kontanter eller inte. Vad jag vill säga är att man behöver inte vara töntig för att försvara något som andra ser som fornt. Kanske som här med det oväntade argumentet.