Ännu berättas det om hans sparsamhet, Anders Alreik. Han som föddes 1792 i Bankekinds socken sydost om Linköping och växte upp i största fattigdom. Men genom flit och ett målmedvetet sparande byggde han upp en ansenlig förmögenhet. Till slut kunde han köpa socknens största gård – Grävstens säteri. En otrolig bedrift, särskilt med den tidens mått.
Fortfarande i dag kan också många njuta frukten av Anders Alreiks sparsamhet. Förmögenheten skänktes efter hans död år 1865 till välgörande ändamål. Den vidsträckta egendomen Grävsten tillföll Bankekinds församling och avkastningen från gården ska användas till stipendier för flitiga östgötska studenter som läser i Linköping eller Uppsala.
Den typ av framgångssaga uppnådd genom sparsamhet som Anders Alreik förkroppsligar lär dock bli allt ovanligare. Kanske av det enkla skälet att det inte lönar sig särskilt mycket att spara.
Det argument som generationer av föräldrar har använt för att få sina barn och ungdomar att spara – att pengarna växer till på banken – är i stort omöjligt att använda nu. De allra flesta banker betalar ingen ränta på sparkonton, som ett resultat av det generellt låga ränteläget. Något som skapar ett pedagogiskt problem. För varför ska ett barn lägga undan pengar på banken när det inte utgår en belöning för att barnet lägger band på viljan att göra av med pengarna på något kul just nu?
Samtidigt finns det i alla fall ett lysande undantag. Åtvidabergs sparbank har den symboliska räntan 0,5 procent på ungdomskonton. Men på e-sparkonton och privatkonton är inlåningsräntan där som på andra håll noll procent.
Tyvärr verkar få andra banker ha tagit efter den i Åtvidaberg. Inte heller de andra fristående sparbankerna i trakterna – Kinda-Ydre sparbank och Vadstena sparbank – ger någon ränta på ungdomskonton.
Snart har också en generation växt upp med det här – att en stabil placering som ett sparkonto inte premieras. Tvärtom lär många se det som en dålig sparform. Med hänsyn taget till inflationen verkar ett sparkonto främst kunna garantera en värdeminskning. I stället har budskapet varit att om man vill se pengarna växa är det börsen som gäller. Men aktieplaceringar garanterar inte att kapitalet ökar eller finns kvar, något som veckans blodröda siffror på världens börser har visat. Och samma sak gäller fastighetsmarknaden, där allt fler tar till synes allt större risker.
Det låga ränteläget verkar trigga allt fler att låna alltmer. Resultatet av det märker vi på bostadsmarknaden. Förra året konstaterades att genomsnittsvillan i Östergötland hade blivit en halv miljon kronor dyrare bara på ett år. En utveckling som ytterligare befäster bilden av att det är bostadsmarknaden som gör människor rika i Sverige. Den höga skatten på arbete gör att få kan skrapa ihop lite pengar till ålders höst på förvärvsarbete. I stället är det genom att köpa och sälja den egna bostaden som många hoppas få sina tillgångar att växa.
Ska vi summera de senaste årens signaler till de som växer upp i dag så är det att sparande i madrassen eller på banken inte är något att satsa på. I stället framstår konsumtion, bostadsköp och risktagande på börsen som en bra linje. Detta är dock en strategi som gör många sårbara. När sparande inte premieras, utan mycket konsumeras och placeras i tillgångar som kan gå upp och ner i pris, saknas buffertar för den dagen något oväntat sker.
Det finns även andra förändringar som kan påverka uppväxande generationers vilja att spara. För samtidigt som inlåningsräntan på sparkonton har gått ner till noll har kontanterna närmast försvunnit. En förändring som gör att vi sällan ser och fysiskt känner hur mycket vi betalar för en vara. De större köp som förr innebar ett uppräknande och överlämnande av sedlar är i dag bara ett par siffror på en skärm. Det bör göra många transaktioner mindre greppbara och kanske sänks tröskeln att spendera.
En organisation som har skjutit in sig på effekterna av att sedlarna och mynten försvinner är det så kallade Kontantupproret, som för övrigt leds av den tidigare landshövdingen i Östergötland Björn Eriksson. På organisationens hemsida skriver en psykoterapeut: ”Det är för många människor svårt att hantera och värdera sin privata ekonomi utan stöd i konkretiserat och visualiserar material, det vill säga kontanter.”
Kanske var det enklare på Anders Alreiks dagar. Då var det tydligt att det lönade sig att spara och pengarna växte i handen.
Edvard Hollertz
Östgöte, agronom och ledarskribent i ATL.