December utan TV:s julkalender? Inte en chans! Nu mer än någonsin behöver vi fantasi, förväntan och mysig eskapism. Barn som vuxna. Hela familjen. Och julkalendern, med sitt perfekta format av 24 korta avsnitt fram till stora dopparedagen, brukar vanligen kunna leverera.
Så även i år. Det första avsnittet av ”Mirakel” har strömmats mer än 810 000 gånger på SVT Play. Vid den linjära sändningen på SVT1 bänkade sig över två miljoner tittare framför apparaterna. Jag var en av dem, givetvis. God barnkultur har ingen övre åldersgräns.
Jag gillar skarpt den magiska berättelsen där flickorna Mira och Rakel byter såväl kropp som tid med varandra. 1920-tal möter 2020-tal och vice versa, i stil med konceptet ”Back to the Future”. Det är dråpligt, kul och rafflande.
Succén för ”Mirakel” är ett välförtjänt bevis på att julkalendern står sig stark som omhuldad tradition. Årets omgång är den 60:e i ordningen sedan urpremiären i rutan 1960 med ”Tittelure”. I den långa raden TV-kalendrar som följde har många svenskar säkert egna barndomsfavoriter i kärt minne, som populära ”Gumman som blev liten som en tesked” (1967), ”Trolltider” (1979) och ”Sunes jul” (1991). Eller kommer ihåg besvikelsen av en del bottennapp, som den infernaliskt sega gammelskånska bondedrapan ”Det blir jul på Möllegården” (1980).
Min personliga älsklingskalender – jag kollar nostalgiskt om den på DVD varje år innan jul – var faktiskt också något av en flopp. ”Julius Julskötare” (alternativt betitlad ”Kalenderhuset”) från 1978 var i vilket fall ingen kioskvältare och kritiserades som alltför avancerad, barnen kunde inte hänga med.
Som nioårig parvel fick jag själv huvudbry och tyckte den var rätt konstig. Idag ser jag ”Julius Julskötare” som ett charmigt, originellt försök att höja underhållningsribban för oss ungar. Även om det kanske misslyckades när det begav sig, är kalendern absolut värd att återupptäcka med mognare blick.
Det svängiga manuset skrevs av krogshow-rävarna Åke Cato och Björn Barlach. För musiken svarade jazzkatten Lasse Bagge, motor i legendariska Gals & Pals – det svenska 60-talets Manhattan Transfer. Handlingen utspelades bakom och framför luckorna i julkalendern. Bokstavligen alltså. Scenografin i TV-studion var en jättelik, utseendemässigt identisk version av pappkalendern som fanns att köpa i butikerna och hade ritats av ingen mindre än mästertecknaren EWK!
Skådespelarna var heller inte fy skam. Medverkade gjorde Birgitta Andersson, Jörgen Lantz, Jon Skolmen och magnifike Per Oscarsson. Deras festliga karaktärer bebodde Julius Julskötares väldiga, innehållsrika kalenderhus med bank, tidningsredaktion, hotell, teater och mycket annat. Till och med en riksdag. Titelrollen axlades av Björn Skifs som angenämt guidande centralfigur genom alla skruvade episoder.
Att jag inte fattade hur häftigt, coolt och bra det var! Lyckligtvis växer man upp och blir omdömesgillare. Åtminstone som julkalenderkonsument. Men fortfarande är det åtskilliga som missat eller glömt det märkvärdiga i att Björn Skifs, Sveriges främste rock- och popsångare, har ”Julius Julskötare” på sin digra meritlista.
I den färska självbiografin, vitsigt kallad ”Mitt liv som scengångare”, skriver Björn Skifs lakoniskt att hans julskötarinsats 1978 ”tycks ha gått de flesta spårlöst förbi”. Kommentaren han får är oftast: ”Va? Har du gjort julkalendern? I TV?”. Synd, säger jag som ohjälpligt insnöad kalendernörd och notorisk Skifsdiggare. Men en artist med hans annars exceptionellt framgångsrika karriär – bara det att ha legat etta på amerikanska Billboard! – kan nog ta det med ro.
Björn Skifs är en svensk naturtillgång, ej blott inom musiken och det rena underhållarfacket. Tänk vilken värld det vore om övriga mänskligheten präglats av samma genuint sympatiska läggning som denne fenomenale Vansbrokille.
I självbiografin berättar Skifs om sin bakgrund, ett arbetarhem i Dalarna. Föräldrarna var ”typiska socialdemokrater”. Dock tjatades det aldrig om politik kring köksbordet. Han sveptes heller aldrig med av 70-talets vilda vänstervåg. Några som helst krav att agitera på barrikaden har han inte känt från sin publik. Men ibland har Skifs tyckt att det varit ”lite pinsamt” att ideligen verka fly offentliga ställningstaganden. I vissas ögon har det fått honom att ”framstå som både mesig och omedveten”.
Men det låter Björn Skifs förstå att han definitivt inte är. ”Mina ideal är både grundade och tydliga, vill jag påstå. Jag betraktar mig som en klassisk humanist, en människa som försöker hävda allas lika värde oavsett kön, ålder, hudfärg, religion, tjocklek på plånbok eller vad det nu kan vara som skiljer oss åt. Vi har alla samma rätt till ett värdigt liv, till att bli sedda, älskade och respekterade. Inga konstigheter alls egentligen”.
Precis! Och ändå, som han beklagande konstaterar, är det ”värderingar som ju ständigt är satta på undantag i vår värld”. Ja, suck. Hur himla svårt kan det vara att bara vara hygglig? I religiösa ting menar sig Björn Skifs vara agnostiker, men: ”det skulle aldrig falla mig in att försöka övertyga någon åt det ena eller andra hållet. ’Det gäller bara att försöka vara som folk’, sa alltid min pappa och det fick gälla som livsåskådning”.
En förträfflig sådan. Försök bara vara som folk. Försök vara som Björn Skifs. Då lär det mesta ordna upp sig ganska snart. För övrigt aspirerar han med sin aktuella singel ”(Christmas Eve) After Midnight” på att ånyo sköta om julen åt oss. Vem kan vara lämpligare för det uppdraget?