Valet står mellan liv och pengar. Skarpa förbud mot rörelsefriheten kan platta till infektionsspridningen och minska sjukvårdens överbelastning, men rycker undan mattan för ekonomin. Halvdana rörelserestriktioner håller fler i arbete, men färre sjuka får plats vid respiratorerna. Krishanteringens krassa verklighet uppfattas av många som unikt grym.
Sanningen är snarare att liknande avvägningar görs hela tiden, ofta i det tysta. Det ger också en ledtråd till hur det akuta dilemmat kommer att hanteras.
Mest konsekvent och öppen är man inom transportplanering. Skall man satsa mer på rondeller som spar liv, eller mer på att bygga bort flaskhalsar i trafiken så att pendlare kan komma till jobbet snabbare? Som rättesnöre används statistiska värden, till exempel att en investering på en halv miljon kan räknas hem om den förlänger någons liv med ett år vid god hälsa. Dessa värden bygger på hur mycket svenskar i snitt själva är beredda att betala för bättre säkerhet. Den stora poängen är dock att kalkylerna underlättar att flytta resurser till investeringar som spar flest liv per krona.
Dessvärre görs detta inte lika konsekvent mellan samhällets stuprör. Det satsas mycket pengar för att minska antal trafikdöda, men ganska lite för att förebygga dödligheten av fallolyckor, trots att den är fem gånger högre. Glappet kan bero på att kommunpolitiken mer sällan räknar på nytta och kostnad. En misstanke är också att politiken präglas av en outtalad värdering. Fallolyckor drabbar mest äldre, och en del yngre tycker kanske att det inte är värt lika mycket att satsa på dem. Sådant yppas förstås aldrig högt.
Ändå kommer denna värdering också att genomsyra coronakrisen. För att uttrycka det i siffror: Om de mest restriktiva åtgärder kan spara 20 000 liv hos människor som annars i snitt hade fem år vid god hälsa kvar, så skulle enligt gängse mått samhällsvärdet av åtgärderna vara 50 miljarder kronor. Samtidigt kostar djupdykningen i ekonomin lika mycket på bara en månad.
Få kommer att göra den kalkylen eller åtminstone låtsas om den. Min prognos är dock att den ändå och outtalat slår igenom allt eftersom veckorna går. Steg för steg prioriteras räddningen av ekonomin upp och överlevnad ner. Möjligen blir det lite lättare att leva med när fler respiratorer och material kommer på plats. Ett riktigt vaccin väntas först om mer än ett år.
Under tiden sköter vi de djävulska avvägningarna som oftast; med största möjliga tystnad. Det är lättast att leva med.