Det finns en utbredd missuppfattning att ett land är mer demokratiskt ju fler beslut som politiken fattar. Om en sådan föreställning skulle vara sann, skulle en diktatur med planekonomi vara mer demokratisk än ett samhälle där konsumenternas val ger information till företagen om vad de borde producera.
Hur står det då till med demokratin i Sverige? Tyvärr inte så bra. Landet styrs en minoritetsregering som genom sin konstruktion ger ett fåtal väljare orimligt stort inflytande, medan majoritetens uppfattning ignoreras. Men så blir det ibland när politiker är oförmögna att tackla samhällsproblem och prioriterar maktpositionen. Sådant brukar ordna till sig efter nästa val.
Vad som blivit värre är hanteringen av den ekonomiska kris som följt på pandemin. I våras fanns det folk som hyste uppfattningen att ”staten måste hjälpa företagen”. Så är det egentligen inte alls, det är staten som behöver hjälp från företagen. Utan skattepengar kan inte staten göra något. I stället för stöd och bidrag hade det varit fullt möjligt att ge skatteamnesti; alltså att inga skatter behöver betalas in under en månad. Men det skulle ha visat hur beroendet egentligen ser ut och var därför politiskt omöjligt.
Samtidigt som skatterna förblir höga och den politiska klåfingrigheten mot hederligt folk breder ut sig, ser vi hur staten har svårt att klara sina verkliga kärnuppgifter. Vilken typ av påse jag ska ta hem maten i kan jag bäst besluta själv, men hur jag bäst skyddar mig mot brottslingar är en annan sak. Vi ser det även inom migrationspolitiken där pyromaner och våldtäktsmän får stanna med de mest långsökta förklaringar, medan produktiva experter omedelbart utvisas för att någon semesterersättning varit för låg eller att någon rentav jobbat för mycket!
Om staten inte klarar av sitt ansvar, blir alltså följden att den ägnar sig åt annat. Och det gör hela samhället mer sårbart och utsatt för onödiga risker. I grunden är detta en följd av politiska beslut enligt den bakvända logiken ”Vi måste göra något. Detta är något. Alltså måste vi göra det”. Det är lätt att raljera över detta, men innan fler politiker törs säga att politik inte ska handla om att styra medborgarnas liv, kommer det inte att bli bättre.
I praktiken fungerar svensk politik som RyanAir, det verkar billigt vid ett första påseende, men det är inte så bekvämt, många avgifter tillkommer så det blir alltid dyrare än vad man tänkt sig, och till slut hamnar man inte alls där man tänkt sig.