Författaren och kolumnisten Lena Andersson gjorde ett ödesdigert misstag. Hon skrev i Svenska Dagbladet om journalistikens bristande granskning och redovisning av klimatfrågan. Linjen var att när media övergår från att värderingsfritt beskriva verkligheten och i stället driver en agenda, så sviker den sina egna ideal och sin uppgift. Sådana frågor borde man kunna diskutera.
Men eftersom Lena Andersson läst en bok som innehöll ett närmast obegripligt faktafel, nämligen att det skulle varit väldigt varmt i Antarktis år 1934, uteblev den viktiga debatten. Hon, och boken, hade missat att temperaturen angetts i Fahrenheit och inte i Celsius. Lite vanlig kännedom om världen borde ha fått klockor att ringa – kan detta verkligen stämma? Nej, eftersom Fahrenheit får en högre siffra än Celsius så går det inte att jämföra rakt av. Vi är vana vid Celsius, men i USA blir 21 plusgrader det som vi här vanligen kallar 6 minusgrader.
Felet korrigerades av Svenska Dagbladet, men skadan var skedd. Problemet är nu inte att fakta kan diskuteras och korrigeras när det blir fel. Problemet är att Lena Andersson också skrev om Torbjörn Tännsjö, som förespråkar global klimatdiktatur och om den engelska tidningen The Guardian som bedriver kampanjjournalistik utifrån sådant som att orkaner skulle vara orsakade av mänsklig livsstil som bidrar till global uppvärmning. Dessa två fenomen fick nu ingen uppmärksamhet alls.
Att vilja ha global diktatur är inte en faktafråga. Det går inte att säga att den personen har fel på samma sätt som när någon anger fel siffra. Vi kan visserligen empiriskt konstatera att diktaturer varit dåliga på att lösa komplexa problem och att invånarna har det sämre än i en demokrati. Men i grunden handlar det om värdering – VILL vi verkligen leva i en sådan värld? Svaret från varje tänkande och reflekterande person är givetvis nej. Men Tännsjö har ändå plats i den svenska åsiktskorridoren.
Journalistiken har under flera decennier drivits av tanken på att informera och om möjligt förklara. Slutsatserna har lämnats åt läsare, lyssnare och tittare. På senare år har detta förändrats så att media i högre utsträckning blivit agendasättande, alltså uppfostrande. Där ligger krisen för dagens journalistik.
En del kanske tycker om att ha någon annan som talar om för en vad som bör tyckas. Men de flesta tror sig kunna dra rimliga slutsatser på egen hand. För forskning är inte konsensus, och konsensus är inte forskning. Den dag då alla är överens om allting, har mänskligheten slutat vara nyfiken.