Den kunde varit intressant, vore det inte för de glödheta brännjärn framför allt de debattörer som hävdar sig försvara en sann liberalism är utrustade med. Jakten på Den Sanna Liberalism liknar jakten på den heliga Graal i Indiana Jones. Jones är sannerligen med om en del rafflande äventyr i sin jakt på denna heliga artefakt, vilket kan motsvaras av en del skribenters (inte minst Per Svensson i DN 21/12) skickliga formuleringar.
Problem är att den som väljer fel liberalism i det höga tonlägets tidevarv, likt nazisterna som väljer fel Graal, kommer upplösas till stoft och orsaka hela templets kollaps. Den som å andra sidan väljer rätt Graal, eller liberalism, finner blott en dammig gammal kopp i lera och får som pris egentligen ingen uppskattning alls. Men med viss regelbundenhet kan sedan de rättrogna liberalerna upprepa samma debatt år efter år, ungefär som när Harrison Ford repriserade sin roll som Indiana Jones 2008. Inte mycket nytt, men tittaren visste vad hon fick.
Så också i debatten om de liberala ledarsidorna. Ni har svikit era ideal, gapar många av dem som alltid kämpat mot liberalismens alla uttryck. Vi ser bara verkligheten, säger de som försvarar Expressens och Göteborgs-Postens ledarsidor. Ska verkligheten få stå iväg för Utopia, hörs Indiana Jones svara tillbaka. Ja, är det korta svaret.
Politisk förändring som inte grundar sig i verkligheten kommer alltid att misslyckas. Den ”omsvängning” som skett i debatten, har inte skett på några ledarsidor, utan just i verkligheten. Ledarsidorna följer efter. Det massiva asyltrycket må vara dämpat, men det kommer det bara vara så länge Turkiet är snälla nog att stänga sina gränser. Någon permanent politisk förändring har inte skett.
I ljuset av detta har ett allt hårdare tryck på välfärdssamhället vuxit fram. Socialtjänsten och skolan räcker inte till. Bostadsbristen är alarmerande i till den grad att kommuner köper bostadsrätter på den reguljära marknaden för att hyra ut till nyanlända. Polisen går på knäna, trots att den stora invandringen faktiskt inte inneburit mer än ett par procents högre belastning, gränskontrollerna inräknat.
Så lite svängrum har den kanske viktigaste funktionen i vårt samhälle.
Att i dagens politiska läge hellre fokusera på att upprätthålla samhällets grundfundament är inte populism, utan pragmatism. Det brukade anses en politisk dygd i Sverige, inte utan skäl. En ganska överväldigande majoritet av Sveriges befolkning är inte skolad i ideologiska seminarier om det moraliskt korrekta idealsamhället, till skillnad från de skribenter som tycks leva sina liv i ett sådant. Den politiker som följer vissa debattörers råd att riva ner välfärdsstaten till förmån för en helt fri invandring kommer finna sig utkast med huvudet före innan hen hinner säga Bastiat.
I rättvisans namn tycks dock ingen av de största kritikerna av vare sig GP eller Expressen föreslå detta. Snarare verkar de intagit den bekväma positionen att en fortsatt flyktinginvandring i 2015 års skala inte hade haft särskilt stora konsekvenser alls.
Det är ungefär lika troligt som att man kan överleva en kärnvapenexplosion för att man gömmer sig i ett kylskåp, vilket sker i den sista, och sämsta, Indiana Jonesfilmen. Sedan dess har inga fler gjorts.