För bara några år sedan såg folkstyret ut att vara en oemotståndlig idé. Självklart skulle alla människor kräva rätten att bestämma själva. Framstegen kom dock av sig redan för tio år sedan. Sedan tre år tillbaka rasar antalet länder med fullvärdig demokrati, enligt Economists demokrati-index. Även USA har halkat ner några snäpp vilket illustreras tydligt i presidentvalet.
Europas folkstyre halkar också utför ett sluttande plan. Diktaturerna Kina, Ryssland och alltmer Turkiet får EU-länder att falla undan för påtryckningar samt hjälper extrempartier till makten genom sina trollfabriker. Ungern och Polen har övertagits av illiberala gangsters. Deras veto orsakar tvärnit i EU:s maskineri. När den ekonomiska tillväxten i Europa dessutom är på dekis förlorar demokratiska länder sin glans. Folken i många länder lyssnar lättare till locktoner från starka män.
I en ny bok ”Den Smala Korridoren” visar två amerikanska ekonomer, Daron Acemoglu och James Robinson, hur demokratin balanserar på en knivsegg. Om regeringar ges för få maktmedel riskerar länder att hamna i brottslingars klor eller i inbördeskrig. Om regeringar får för mycket makt blir de förr eller senare diktatoriska. Demokrati framstår som ett undantag, en parantes i historien.
Därför måste vi trappa upp försvaret av demokratin inom EU. EU startade som ett fredsprojekt. Från svenskt håll har dock medlemskap mest värderats utifrån ekonomiska aspekter. Vinsterna för Sverige har också blivit betydande. Enligt en uppföljning 20 år efter medlemskapet har Sverige fått ut långt mer än vad som förutspåddes av de omfattande EU-konsekvensutredningarna.
Nu måste vi sätta oss över det krämaraktiga synsättet. Försvaret av folkstyre i världen kräver att demokratier är framgångsrika. Därför är det nu viktigare för oss att Italien, Grekland eller Portugal blir starka. Det räcker inte med visioner och sociala insatser om inte demokratier visar att de kan leverera.
Sverige måste därför inom EU insistera på väsentlig större resultatinriktning. Det är orimligt att en tredjedel av EU:s utgifter läggs på jordbrukspolitik, mest arealstöd, samtidigt som EU ligger hopplöst efter i IT-företagande. Det är orimligt att klimatpolitiken fylls av dyra symbolåtgärder i stället för att fokusera på det riktigt effektiva.
Och naturligtvis får vi inte ge efter för Ungerns och Polens utpressning när de vill köpslå om kravet på rättsstatlighet i gengäld för att släppa fram EU:s stora pandemiräddningspaketet.