I veckan har nyhetsinslagen från Arlanda flygplats duggat tätt. Där råder kaos. Det är kö till köerna. Att ta sig igenom säkerhetskontrollen tar timmar.
Ibland har det till och med varit så många människor i avgångshallen att infartsvägen till landet största flygplats har stängts. Det här har fått en del resenärer att åka dit mitt i natten. Andra väljer andra flygplatser. Linköping City Airports vd Camilla Lejon vittnade nyligen i Corren om resenärer från Stockholm, Örebro och Karlstad som i stället väljer att flyga från Linköping (11/6).
Roten till problemen på Arlanda är att det inte finns tillräckligt med personal i säkerhetskontrollen. Förklaringen från statliga Swedavia, som driver Arlanda, är att under coronakrisen minskade såväl flygandet som bemanningen. Och nu när allt fler vill flyga igen så finns det inte tillräckligt med personal.
Swedavia är inte heller ensamma om att ha problem. Även statliga SJ har varnat för tågkaos i sommar på grund av personalbrist.
Att två statliga bolag som är satta att säkerställa att grundläggande infrastruktur fungerar misslyckas med just det är oacceptabelt. Ytterst vilar ansvaret på regeringen.
Men med det sagt är det ändå lite svårt att förstå att köerna är så långa för att få resa från Sverige nu. När landet är som vackrast. När naturen står lövad och det östgötska landskapet har iklätt sig sin högtidsdräkt.
En oroande fundering som uppstår är om det som sades under pandemin om att semestra i närområdet redan är glömt. För under pandemin påpekades det ofta att det ändå kunde komma något gott av allt ont.
Det som ansågs vara gott var att vi under den sociala distanseringen tvingades inse hur mycket som finns att se och göra där vi bor. Det köptes husdjur, fritidshus, båtar och växter till trädgården som aldrig förr. Och den här trenden som alltmer band oss till en plats förväntades leva kvar även efter pandemin.
Genom att semestra mer i Sverige skulle vi också göra en stor insats för klimatet. Att vandra på Östgötaleden i stället för att resa runt i Asien innebär ett kraftigt minskat klimatavtryck. Idén var att pandemin hade fått oss att slå in på rätt väg – den lokalt hållna vägen.
De långa köerna på Arlanda utmanar dock den hoppfulla föreställningen.
Samtidigt finns det skäl att inte bli alltför hård i kritiken mot flygresandet. Den som reser bort kommer ofta hem med nyvunnen klokskap. I en värld där människor har mötts över nationsgränser är det svårare för auktoritära regimer att hetsa länders befolkningar mot varandra.
Likaså händer något när olika kulturer och tankar bryts mot varandra. Där kan nya idéer ta form.
När graden av flygande diskuteras bör det kanske också tas med i beräkningarna att allt fler har familj och vänner utspritt över klotet. Tiden är förbi då resorna till släktkalas var korta. Att Sverige år 2021 hade över två miljoner personer som är utrikes födda sätter sina spår.
Trots det skaver bilderna på de långa flygplatsköerna. Vi har gått från närmast nationell enighet om att minskat resande under pandemi har varit bra, till att vi nu har en situation där långa köer på Arlanda är något som nationen förfäras över.
Flygplatsköerna kan i det ljuset sägas symbolisera de dubbla måttstockar som frodas i Sverige i hållbarhetsfrågor. Ställer vi flyget mot skogsbruket blir det närmast övertydligt.
Det har under det senaste året på såväl nationell som EU-nivå diskuterats kraftigt ökad reglering av skogsbruket. Och det som hägrar är alltid samma sak – att skogsbruk ska förbjudas på större arealer och styras hårdare av lagar. Det är sådant som skulle innebära stora ekonomiska förluster för många enskilda markägare och Sverige i stort. Dessutom är det åtgärder vars klimatnytta kan ifrågasättas, då träd som huggs för att bli exempelvis trähus fortsätter att binda kol. Träråvaran från skogen kan också ersätta andra stora utsläppare som olja, stål och bomull.
Och det här går inte riktigt ihop. Skogsägarna förväntas göra enorma uppoffringar samtidigt som köerna till flyget, som alla verkar överens om är ett klimatproblem i för stor omfattning, ringlar sig allt längre. Dessa till synes dubbla måttstockarna skaver.
Samtidigt kanske de långa flygplatsköerna inte ska betraktas bara på ett sätt. Att många vill ut och resa nu behöver inte betyda att strategin från pandemin om att semestra klimatsmart i Sverige är övergiven. Snarare kan man ibland behöva resa bort för att komma hem.
Flygplatsen i Linköping behövs i det ljuset. Den ger en möjlighet till resor som påminner om hur bra vi har det här hemma, i den lilla hållbara världen.
Edvard Hollertz är östgöte, agronom och ledarskribent i ATL.