Sverige är ett annat land på sommaren. Vi slår av på tempot och låter axlarna sjunka en smula. Har tid för vännerna, sitter i timmar på uteserveringar – och det händer till och med att vi småpratar med okända.
En del somrar har jag besök från USA, och mina gäster förundras av det stillsamma samhälle som de möter. Själv känner jag mig som en bedragare. För det är ju inte det vanliga Sverige som jag visar dem, utan sommar-Sverige: Ett land som bara existerar sisådär sex–sju veckor per år.
Resten av året rusar vi mellan arbete och aktiviteter, och har knappt tid att hämta andan. På 1930-talet förutspådde den inflytelserike ekonomen John Maynard Keynes att arbetstiden hundra år senare skulle vara 15 timmar per vecka. Så har det inte blivit – faktum är att utvecklingen de senaste decennierna har gått åt motsatt håll.
År 1981 arbetade varje sysselsatt person 1372 timmar per år, men i dag är siffran 1424 timmar. En ännu större förändring är att det numera är vanligt – närmast norm – att båda vuxna i ett hushåll arbetar heltid. Detta växte fram på 1970-talet, när många kvinnor tog steget ut på arbetsmarknaden. Det var välkommet ur ett jämställdhetsperspektiv, men eftersom arbetstiden inte har reviderats sedan år 1973 hamnar hushållsarbetet ovanpå två fyrtiotimmarsveckor. Det kostar.
Det är inte bara arbetstiden som ökar, utan även den tid som vi lägger på nyheter och medier. Konsumtionen tilltar också, vilket påverkar kalendern. ”Ting tar tid”, som min mormor brukade säga: Det tar tid att både skaffa och underhålla prylar.
Konsekvensen av allt detta är att även stress, utbrändhet och sömnsvårigheter ökar. Sedan 2010 har sjukskrivningarna för stressrelaterad psykisk ohälsa femdubblats. Det kostar samhället enorma summor i reda pengar – för att inte tala om lidandet för dem som drabbas.
”Vi lever så stressade liv i våra högt belånade hem att vi inte har tid att leva”, skrev Daniel Suhonen på Aftonbladets ledarsida tidigare i sommar (4/6). Vi måste, fortsatte han, hitta andra sätt att njuta av livet än genom konsumtion. En lösning vore att vi tog ut vår välfärd som tid, inte bara i form av pengar. Det behöver inte betyda sänkt levnadsstandard, tvärtom. Att ha tid att laga mat, hjälpa ungarna med läxorna och träffa kompisgänget för en löp- eller pubrunda – är inte det verklig livskvalitet?
Den väg vi nu har slagit in på, där vi producerar mer för att kunna konsumera ännu mer, är inte bara förödande vår psykiska hälsa utan också för jordens välmående. Sänkt tempo, däremot, är bra för både själen och klimatet. Här finns en insikt som borde vara politiskt sprängstoff. Klimatförändringarna och den växande psykiska ohälsan är vår tids två största utmaningar, men en och samma sak kan bidra till en lösning på båda problemen: Nämligen att vi arbetar mindre.
Hur vägen hit ska se ut kan diskuteras. Många har redan möjlighet att förhandla sin arbetstid, och kan välja att dra ner. Men svensken är plikttrogen och undersökningar visar att de flesta vill jobba heltid – samtidigt som majoriteten önskar att heltid var mindre än 40 timmar per vecka. En långsam nedtrappning av arbetstiden vore därför värt att diskutera. En mellanväg är att staten skapar ekonomiska incitament i form av skatteavdrag för dem som självmant väljer att gå ner i tid. Det skulle skapa ekonomiskt utrymme för fler att gå ner i tid, samtidigt som det ruckar på heltidsnormen.
På något sätt behöver vi komma till rätta med vårt hysteriska tempo, både för själen och klimatets skull. Sverige borde vara lite mer som sommar-Sverige, året runt.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria.