Vad har den senaste tidens debatter om skogsbruket, hyresregleringen och de fristående skolorna gemensamt? I dessa, liksom en lång rad andra politiska stridsfrågor på senare år, har borgerligheten till sin förvåning sett sin arsenal av statistik och hårda sakargument stå sig slätt mot meningsmotståndarnas känsloargumentation.
I skogsdebatten har faktauppgifter om att mängden gammal skog ökar i Sverige, att det planteras mer skog än det avverkas och att skogsbrukets klimatpåverkan är positiv, fått betydligt mindre genomslag än skogsbrukets motståndare som med darr på stämman hävdat att den svenska skogen håller på att försvinna.
I debatten om fristående skolor har uppgifter om att en högre andel elever med utländsk bakgrund söker sig till de fristående skolorna drunknat i mängden indignerade påståenden om att de bolagsdrivna skolorna skulle välja ut studiemotiverade elever och lämna de övriga i sticket.
Vad gäller den bostadspolitiska debatten har regleringsivrarna lyckats vrida debatten från att handla om hyresregleringen, som fördärvat svensk bostadsmarknad sedan det andra världskriget och skapat en akut brist på hyresrätter, till att handla om ”marknadshyror”, som om fri prissättning vore något skrämmande och konstigt.
I samtliga fall handlar det om vem som äger problemformuleringen. Författaren Lars Gustafsson myntade redan på 1980-talet begreppet ”problemformuleringsprivilegiet” för att beskriva den mekanism som gjorde att debatten alltid fördes på vänstersidans villkor. Redan på 1920-talet förklarade marxisten Antonio Gramsci att den som ville påverka den politiska och ekonomiska utvecklingen i samhället först måste påverka tänkandet, genom kulturen.
Borgerlighetens ointresse för kulturella frågor under alliansåren och dess tondövhet på kulturområdet därefter har lett fram till dagens situation. Dagens ”kulturkrig” är ett tvåfrontskrig mot frihetliga värden: mot äganderätten, bildningen meritokratin, integriteten och individualismen. Just de värden borgerligheten brukade hålla högt.
Sedan 2013 har jag och andra varnat för den situation som nu råder, där kampen om problemformuleringsprivilegiet i de centrala samhällsfrågorna förs mellan ytterflankerna, samtidigt som liberaler och frihetligt konservativa drömmer sig tillbaka till en tid då politiken fördes enligt den traditionella höger/vänster-skalan. I stället för att företräda en egen linje har borgerligheten låtit sig slitas sönder i det ”kulturkrig” som nu förs mellan en auktoritär identitetspolitisk vänster och en auktoritär nationalistisk höger.