Nättraby är ett litet samhälle i östra Blekinge där kyrkoherden en gång lystrade till namnet Erik Palme. Av den egna släkthistoriken att döma var sannolikt inte traktens invånare fullt ut bekväma med honom: ”Till hans bestämmande karaktärsdrag hörde ej blott en mer än vanlig verksamhetslust och handlingskraft, utan även en ej ringa kantighet, hetsighet och härsklystnad, ett starkt begär att styra allt, för sig och andra, efter sitt eget huvud”.
Med sådant påbrå var det, om man vill vara en smula elak, knappast konstigt att kyrkoherdens sonsons sonsons son Olof blev partiledare och statsminister. Den upphöjelsen kom hösten 1969. Året innan hade Socialdemokraterna fått dryga 50 procents väljarstöd i riksdagsvalet och patriarken Tage Erlander kunde till sin unge kronprins lämna över ett parti vars maktställning föreföll majestätiskt robust. Olof Palme skulle också dominera den svenska politiska scenen som ingen annan.
På söndag har 30 år passerat sedan han som Sveriges regeringschef föll offer för en mördares kula på öppen gata i Stockholm. Fortfarande trevar polisen i mörker. Spekulationer om gärningsmän och motiv har varit oändliga. Men som den prisbelönte grävande journalisten Gunnar Wall skriver i sin senaste bok om mordet, kan det vi hittills säkert vet i stort sett bara sammanfattas till följande: ”Olof Palme blev skjuten till döds i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan omkring klockan 23.21.30. Mördaren sköt ytterligare ett skott och flydde sedan in på Tunnelgatan”.
Resten har, lika deprimerande som skandalöst, förblivit ett mysterium. Omständigheterna kring Olof Palmes död har otvivelaktigt bidragit till att skänka honom ett särskilt slags skimmer. Och visst saknar man – i synnerhet mot bakgrund av dagens spolformade politikerkår – hans säregna karisma, retoriska briljans, engagerande och profilskarpa personlighet. Även när Palme satt i opposition ägde han förmågan att retsamt stjäla rampljuset från motståndarna.
Ändå framstår Olof Palmes period som Erlanders arvtagare mer tragisk än triumfartad. Han lät sig fångas av 68-vindarna från yttersta vänsterkanten, radikaliserade övermodigt sitt parti inrikes- och utrikespolitiskt vilket trasade sönder folkhemmets pragmatiska samförståndsanda, och gick vilse i lågkonjunkturens 70-tal som krävde ett helt annat handlag än vad Palme var förmögen till.
Symptomatiskt är att han egentligen endast vann ett val, 1982. Övriga var tillbakagångar eller rena förluster; hårdast ur S-perspektiv var naturligtvis nederlaget 1976 då arbetarrörelsens 44-åriga maktmonopol bröts. När Palme återkom i regeringssadeln var det i marknadsliberalismens gryende epok som gjorde hans demokratiska socialism hopplöst akterseglad. Efterträdaren Ingvar Carlsson, med sin smidigare och mindre polariserande ledarstil, var väsentligt skickligare i anpassningen till den nya tidens villkor. Både Carlsson och Palme var fostrade i Tage Erlanders närhet. Ett i backspegeln måhända hårt, men osentimentalt nyktert konstaterande: såväl Sverige som Socialdemokraterna hade nog mått bättre om vår längste statsminister av sina två adepter undvikit att kröna avkomman från kyrkoherden i Nättraby.