Denna sommar är det 50 år sedan Apollo 11 landade på månen och Neil Armstrong gjorde sitt berömda kliv den där julidagen 1969. Men vi vet ju alla vem som var först, eller hur?
Jag tänker naturligtvis på Tintin, som besökte jordens drabant redan decenniet innan i äventyret ”Månen tur och retur” (ursprungligen publicerad som tidningsföljetong 1950-53, och därefter i albumform sistnämnda år).
Den amerikanska månlandningen må varit ett resultat kalla krigets ideologiska rivalitet mellan den kapitalistiska demokratin USA och det kommunistiska tyranniet Sovjetunionen, men vad drev Tintin?
Eftersom den evigt unge belgiske stjärnreportern fyller 90 år i år, så låt oss fira detta genom att syna Tintin närmare ur ett politiskt perspektiv. En sak kan vi definitivt slå fast. I början av sin karriär var Tintin ingen kommunist i alla fall.
Hans inledande fartfyllda steg mot ära och ryktbarhet ägde rum i en barnbilaga till dagstidningen Le XXème Siècle (Tjugonde seklet). Det var en starkt konservativ publikation som leddes av en katolsk abbé, Norbert Wallez. Denne hade tagit en ung tecknare vid namn Georges Remi, sedermera känd som signaturen Hergé, under sina vingars beskydd.
Född ur Hergés penna dök Tintin, och hans ständiga följeslagare hunden Milou, upp i spalterna den 10 januari 1929. Debutuppdraget gick till Stalins Ryssland, där Tintin likt en slapstickartad antikommunistisk Rambo gav sig i kast med att avslöja och bekämpa bolsjevikernas diktaturapparat (vilket blev albumet ”Tintin i Sovjet” 1930).
Därefter skickade Hergé - på Norbert Wallez’ anmodan - Tintin till dåvarande belgiska Kongo. I dagens ögon är ”Tintin i Kongo” (1930-31) en svåruthärdlig daterad berättelse, som förhärligar Belgiens koloniala våldtäkt och framställer afrikanerna som ett slags vuxna småbarn.
Även det följande äventyret ”Tintin i Amerika” (1931-32) genomsyras av epokens inskränkta och klichémässigt överlägsna europeiska fördomar. Det är ett USA präglat av råbarkad kapitalism, gangstervälden och klassisk vilda västern.
Men Tintin tar i en minnesvärd scen ställning för de hunsade indianerna, när dessa hamnat i konflikt med profithungriga oljeborrare som backas upp av de amerikanska myndigheterna.
Detta utslag av politiskt inkorrekt progressivitet från Tintins sida upprörde Le XXème Siècles utgivare, liksom även andra europeiska tidningar som tryckte Tintin. Hergé lät sig inte hållas tillbaka. Istället intog han en självständigare hållning, blev konstnärligt mer sofistikerad och utvecklade sin hjälte ideologiskt.
I det fjärde äventyret ”Blå Lotus” (1934-35) möter vi plötsligt en politiskt medveten och närmast radikal Tintin, som denna gång befinner sig i Kina. Dess invånare framställs lika nyanserat som sympatiskt, rasistiska stereotyper à la ”Tintin i Kongo” lyser med sin frånvaro.
”Blå Lotus” är faktiskt en glödande anklagelseakt mot den japanska imperialismen och dess krigsmakt, som vid denna tid ockuperade delar av Kina. Även de mot kineserna förtryckande europeiska kolonialherrarna får sig en släng av sleven. De fortsatta historierna är inte mindre intressanta.
”Det sönderslagna örat” (1935-37) är i grunden en satir över bananrepublikernas Sydamerika, där Tintin dras in i en konflikt mellan två länder om ett oljerikt gränsområde. Stridigheterna underblåses av två konkurrerande multiinternationella oljebolag, i maskopi med en skrupelfri affärsman som säljer vapen till bägge sidor. Händelserna har motsvarighet i verklighetens fleråriga gränskrig mellan Bolivia och Paraguay.
”Kung Ottokars spira” (1938-39) kan läsas som ett inlägg mot Nazitysklands annektering av Österrike. Berättelsen äger förvisso rum i två uppdiktade Balkanstater, men parallellen är tydlig. Dock med skillnaden att Tintin lyckas avstyra den militaristiske diktatorn Müsstlers försök att ockupera sitt fredligt sinnade grannland (”Müsstler” är förstås en kombination av namnen Mussolini och Hitler).
Dessvärre undgick inte Belgien tysk ockupation under andra världskriget. Trodde någon att den mognare Hergé nu skulle bli en motståndsman i Tintins anda, troddes det gruvligt fel. Tvärtom övergick Hergé till den nazivänliga dagstidningen Le Soir.
Det satte spår i Tintinäventyret ”Den mystiska stjärnan” (1941-42) där skurken bär ett judiskt namn - Blumenstein, i senare upplagor ändrat till Bohlwinkel - och tecknas med karikatyrmässigt judiska anletsdrag.
Efter befrielsen arresterades Hergé som kollaboratör, men undgick straff tack vare en förläggare inom motståndsrörelsen som behövde en skicklig tecknare. Hergé fortsatte ändå i många år att umgås i kretsar närstående den belgiske katolske fascistledaren Léon Degrelle.
Tintin höll emellertid tack och lov distansen till dylika sällskap. I äventyret ”Koks i lasten” (1956-58) räddar han exempelvis muslimska pilgrimer på väg till Mecka från att säljas som slavar av den diaboliske ärkeboven Rastapopoulos.
Och i den sista färdigställda berättelsen ”Tintin hos gerillan” (1975-76) hjälper Tintin en gerillagrupp att störta en Pinochetliknande militärdiktatur i Latinamerika. Dock avslutas denna historia med en slags resignerad suck över att maktskiftet inte gör någon reell skillnad för människorna i slummen.
De tvingas bo kvar i samma gamla ruckel, oavsett vem som för tillfället regerar i presidentpalatset. Måhända en gliring åt 70-talets vänstervridna revolutionsromantiker? Själv lever Tintin, efter att ha flyttat ur sin ungkarlslägenhet, ett högborgerligt liv på slottet Moulinsart med sina kompanjoner kapten Haddock och professor Kalkyl, uppassade av den lojale betjänten Nestor.
Var ska vi då placera Tintin på den politiska skalan? Jag tror, som entusiastisk Tintindiggare sedan barnsben, att han varken är socialist eller socialdemokrat. Överlag har Tintin en borgerlig tendens, men tillhör knappast det konservativa lägret. Han är ingen okritisk anhängare av det marknadskapitalistiska systemet, han är besjälad av ett instinktivt rättvisepatos och ställer sig på de utsattas sida mot överhetens arroganta maktanspråk.
Den rimligaste slutsatsen tycks vara att Tintin är vagt socialliberal, som om han vore svensk antagligen hade röstat på det gamla präktiga Folkpartiet (vilket parti hans skapare Hergé skulle sympatiserat med är det däremot nog bäst att inte spekulera i).
Men det är självklart inte för politiken vi älskar Tintin. Det är för de fantastiska äventyren, det underbart underhållande persongalleriet, de rena vackra linjerna som fyller varje mästerligt tecknad serieruta.
Tintins eventuella ideologiska hemvist är det väl få som egentligen funderar på. Det räcker med att han - som Yves Février från Tintinvarumärkets förvaltare Fondation Moulinsart säger - ”är modig, fokuserad och en god vän man kan lita på. Det är egenskaper som gör att Tintin fortfarande lockar nya läsare”.