När statsminister Stefan Löfven är ute och i Tage Erlanders anda propagerar för det "starka samhället" bör vi vara vaksamma. Som den gamle moderathövdingen Gösta Bohman påpekade är "samhälle" ett missbrukat ord i Sverige:
"Det har förlorat sin ursprungliga givna betydelse som ett samlande begrepp för en gemenskap av medborgare som i frihet och under ansvar formar sin tillvaro och utifrån egna moraliska och etiska, i regel nedärvda värderingar råder över utbildning, yrke och fritid samt på avtals- och näringsfrihetens grund löser uppkommande intressekonflikter" (Svensk Tidskrift 31/12 1985).
Samhället blandas ihop med staten, inte sällan ses begreppen som liktydiga. Löfven är en välvillig person, precis som Erlander var. Men deras "starka samhälle" är ett samhälle annekterat av den politisk-ideologiska makten, där den enskildes frihetsutrymme är beskuret och medborgarna står i beroende till den partikontrollerade offentliga sektorn.
Att Löfven vägrar sänka det höga skattetrycket är symptomatiskt. Folkets pengar anses göra störst nytta i det kollektiva välfärdssystemet - styrt av politiker och förvaltat av myndigheter. Det minskar individens möjligheter att bygga upp ett ekonomiskt trygghetskapital i privatsfären. Civilsamhällets självständighet blir ytterligare försvagat.
Moderaterna har precis föreslagit en ny parlamentarisk grundlagsutredning i syfte att stärka skyddet för demokratin och rättsstaten. Som det är idag behövs bara två riksdagsbeslut med enkel majoritet och ett val emellan - sedan kan vi hälsa det demokratiska statsskicket och våra mänskliga rättigheter adjö. Kan det verkligen hända?
Tja, vem trodde att Donald Trump kunde bli president i USA? Eller att främlingsfientligt, vulgärnationalistiskt parti med nazistiska rötter skulle vara på väg att storleksmässigt gå om både M och S inför ett val i Sverige? I en tid när högerpopulistiska rörelser vinner mark och auktoritära idéer är i svang kan vi inte ta något för givet.
Under hänvisning till utvecklingen i Polen och Ungern (ett populärt land bland SD:are, händelsevis) vill Moderaterna göra det svårare att ändra grundlagarna och freda domstolsväsendet från politisk intervention. Det är utmärkt. I sammanhanget vore det även önskvärt om det tandlösa Lagrådet, som under denna mandatperiod förgäves dömt ut flera slafsigt ihoprafsade politiska produkter, kunde omvandlas till en riktig författningsdomstol med befogenhet att stoppa uppenbara juridiska stolligheter från regeringen.
Men den bästa demokratiska frihetsförsäkringen i långa loppet är om civilsamhället fick en autonomare ställning. Staten ska i princip hålla tentaklerna borta från inblandning och tydliga gränser sättas för den politiska maktutövningen.
Redan nu är vi farligt nära en genompolitiserad tillvaro som kväver de medborgerliga frizonerna och gör människorna till statsapparatens klienter, ett system vilket är väldigt tacksamt för auktoritärt sinnade krafter att kidnappa och börja likrikta om olyckan är framme. Demokrati är inte bara majoritetsbeslut i partipolitiska församlingar.
De demokratiska värdena omfattar också, kanske främst, rätten för den enskilde att styra över sig själv och sköta sina angelägenheter i fred. Ett starkt samhälle i genuin mening är ett samhälle som balanserar staten och genomsyras av en solid, djupt känd civil medborgaranda.
Ett sådant samhälle blir motståndskraftigare mot politiska vettvillingars skadeverkningar och håll det i minnet, ty historien visar att det ändå inte existerar några garantier mot utbrott av kollektiv dårskap.